ens förtjänster och avigsidor, och därför artade sig mitt skämt att bli lyckat … Mitt tal drog ut i en hel halvtimme. Gästerna skrattade. Sedan gick jag fram till min zheneshe och kastade försiktigt tillbaka slöjan från hennes ansikte. Hon lyfte ögonfransarna och såg på mig och slog genast ned blicken. Ögonen var stora, med långa ögonfransar som böjde sig lätt uppåt. För ett ögonblick drog en rodnad över ansiktet, men strax återtog hennes kinder sin naturliga färg, de alltjämt barnsliga läpparna darrade en aning, och det var svårt att se om hon skrattade eller grät. Jag lämnade ifrån mig brödkaveln och gick tillbaka. Kvinnorna viskade avsides: ”En sån vacker brud! Tastan – bra gjort! Han är tyst och säger inget, men se vilken brud han har sett ut åt sig! Gud belönar somliga! Kommer ni ihåg henne som fru Rysbeks pojke kom hem med när han läste i Tasjkent? … Ojbaj, mamma lilla, det kan inte jämföras på samma dag. Sylvass näsa och gröna ögon … ” Ja, min zheneshe var sannerligen en skönhet och jag kände mig ofrivilligt stolt över att alla tyckte om henne. Jag hade gärna velat veta vad Tastan tänkte på just då! Jag fick strax syn på honom. Han satt på en rissäck och sörplade förtjust te ur en skål och strök sitt rakade huvud med handflatan. Är hans fru, tänkte jag, lika klok som hon är vacker, så är Tastan den lyckligaste mannen på jorden! Men Tastan själv tänkte uppenbarligen inte så, han verkade inte inse detta. På mig verkade han likgiltig till allt som hade hänt. Med uppknäppt krage satt han där och njöt av sitt te, och inte ens med blicken sökte han sin unga brud. Egendomligt nog kunde jag inte klandra Tastan just nu. Jag greps plötsligt av en oförklarlig ilska mot min far. Var det inte han som hade uppfostrat Tastan till den han var? Var detta i själva verket inte den ende Tastan han kunde acceptera? Och var det inte just därför som far aldrig hade gillat mig – för att han visste att jag aldrig skulle gå i hans ledband och att jag, oavsett hur eftergiven han ansåg mig vara, skulle välja min brud själv? Far hade många anledningar att tänka just så. Jag erkänner att jag inte alltid gav efter för hans ilska, ibland bestämde jag mig för att säga emot. Ibland kunde Tastan sitta stum

Pages: 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19 20 21 22 23 24 25 26 27 28 29 30 31 32 33 34 35 36 37 38 39 40 41 42 43 44 45 46 47 48 49 50 51 52 53 54