jag inte själv kan förstå, jag vill skrika och sjunga av en känsla som överväldigar mig. Och jag sjunger. Glädjen som spränger mitt bröst letar efter utlopp, och detta utlopp blir till en sång. En sång som kommer från djupet av hjärtat. Men inte ens detta tillfredsställer mig. Då börjar jag skriva poesi … Om ni bara visste hur många anteck- ningsböcker jag har fyllt! Men de ville inte bli bra. Ibland verkade det som om lärkan som sjöng i skyn, och Arshabays dal, magisk och gåtfull i den månbelysta natten, var förnärmade på mig. Att dikterna trots allt bara var en blek spegling av skönheten som härskade runt omkring. Jag märkte först nu att fåren tagit sig in i videsnåren och att solen höll på att gå ned. Fram på kvällen brukade Tastan komma till min hjälp, mindre ofta far. När han såg mig ligga där och dag- drömma log han försmädligt och muttrade något i stil med ”När ska det bli en riktig karl av dig?” Och när han började samla ihop fåren, som var utspridda åt alla håll, sade han många fula ord. Men Tastan brydde sig i alla fall inte om var jag höll hus, och inget annat heller. Utan ett ord samlade han flocken och drev den hem. En månad hade gått sedan Tastans bröllopsdag. Men ingenting verkade ha förändrats i hans liv. Efter bröllopet reste vi en separat fyrdelad jurta för de nygifta, och de flyttade in och bodde där. Tastan var likgiltig mot sin hustru, talade knappt med henne och uppträdde som om hon inte existerade. Jag tyckte synd om henne och kände mig orolig. Jag ville att hon skulle känna sig hemma och välkommen i vår familj, men i stället möttes hon av en ständig kyla. Bara ibland, när jag kunde höra hennes barnsliga, spontana skratt, gladde jag mig med henne och kände mig lättad, som om en sten hade lyfts från mitt bröst. Men det hände så sällan! Saltanat visade sig vara precis sådan som jag hade förväntat mig. Hon tog omedelbart tag i hushållssysslorna. Mor försökte först hejda henne: ”Ojbaj, kära du, jag klarar detta själv. Hushållssysslor tar aldrig slut. Du kommer nog att få tid med hårt arbete.” Men Saltanat gav inte efter så lätt. ”Det gör inget, mor, jag kommer nog att få arbeta vad det lider, och nu också”, svarade hon. ”Hur skulle jag ha tid att

Pages: 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19 20 21 22 23 24 25 26 27 28 29 30 31 32 33 34 35 36 37 38 39 40 41 42 43 44 45 46 47 48 49 50 51 52 53 54