säger han. Saltanats röst röjde inte så mycket vrede som förvåning. Och egendomligt nog anade jag rentav en ömhet för mannen i hennes ord. – Du är trött, ge mig repet. Ta kamelen, säger jag och räcker henne tygeln. Hon vägrar först och börjar sedan retas. ”Du är lika klen som en flickunge”, säger hon, ”och dessutom kommer du att ramla i brunnen …” Orden sårar mig. Men Saltanat sitter på brunnskanten och tittar ner. Hon märker inte att jag är sårad. Hon dinglar glatt med benen och ropar: ”Kairken, kom Kairken, titta här! Jag ser min spegelbild i brunnen!” Jag säger inget. Hon tittar upp på mig med sina pepparkornsögon och jag vill inte längre visa att jag är arg på henne och förstöra hennes humör. – Var då? – Där, titta. Jag tittar ner i botten av brunnen. Två ansikten tittar tillbaka på oss därnere i djupet. Bakom dem syns en blå himmel. Vi skrattar, och de skrattar. Vi pekar finger åt dem, och de pekar finger åt oss. – I förrgår visade jag det här för Tastan, säger Saltanat. – Jaså? Och vad sa han? Jag ville verkligen veta. Hon gav upp ett klingande skratt. – Vad han sa? Han röt åt mig. ”Du är ju inte klok”, sa han. Det blev snart tid för vårens fårklippning. Själva proceduren tar inte särskilt lång tid, bara några dagar, men redan på denna korta tid hinner herdarna springa benen av sig. Klippstationen ligger långt från oss, cirka tre–fyra mil bort. Det tar två eller tre dagar att sig dit och sedan driva flocken tillbaka. Skärarna arbetar skickligt. Om det inte är någon kö avverkar de en hel paddock per dag. Vi kan alltså klara av hela flocken före middagstiden. Far och Tastan stack iväg tidigt. Dagen innan hade det bestämts att jag skulle följa med far, men oturligt nog kom Askerbek farande, som hade fått order av kolchosordföranden att installera en pump. Askerbek ställde omgående till en massa väsen och krävde att far skulle ordna en hantlangare. – Att installera en pump är inte lika enkelt som att valla får! sade han snorkigt. Jag behöver åtminstone någon som kan spänna skruvarna. Far blev omedelbart illamående av skrikandet och sade åt mig att stanna hemma, ”Du som begriper dig på järn och skrot”, som han sade. Jag hjälpte till att driva flocken hela vägen till Kostobe, ungefär tre kilometer från

Pages: 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19 20 21 22 23 24 25 26 27 28 29 30 31 32 33 34 35 36 37 38 39 40 41 42 43 44 45 46 47 48 49 50 51 52 53 54