mig för en nödlögn: – Hans flicka väntar på honom i stan. Han var otålig hela dagen. – Jaså. Kommer han i morgon? – Nej. – Det är lika bra att han inte kommer. Han är lite uppblåst, vill göra sig märkvärdig. Vi klarar det själva, inte sant? Vi gick uppför kullen mot jurtorna. Den låga solen förlängde våra skuggor. Saltanat ville gärna att skuggorna skulle vara precis lika långa och sträckte sig på tåspetsarna. – Kairken, sade hon vid dörren, kan inte jag få driva fåren i morgon? – Visst. Jag blev överraskad av hennes fråga. Och hon måste ha anat det, för hon skyndade sig att förklara: – Det är så fint på stäppen om morgonen! Mor hade väntat sig att montören skulle vara trött, och hade kavlat ut deg till en besjbarmak* i skuggan. Kycklingarna sprang omkring framför fötterna, och hon sjasade bort dem med ett kort ”kysj kysj!” När hon såg att vi var ensamma blev hon förvånad: – Ojbaj, var är montören? – Han har åkt, sade Saltanat och skrattade. Han hade en flicka som väntade på honom, så han fick bråttom. Mor smällde med tungan. – Dagens flickor orkar inte vänta. Jag trodde att han var hungrig. Men vattenpumpen då, hur blir det med den? – Den ordnar Kairken, mor. Han har redan byggt en sockel och förberett allting. – Herregud, vad säger du? Hur kan han göra det? – Varför inte? Vad är det för speciellt med det? sade jag och försökte låta som om jag visste allt. Mor sken upp. Berömmande ord haglade över mig och Saltanat, hennes ”kära svärdotter”. Alla var på gott humör. Mor blev alltid lika glad och uppspelt när Saltanat stannade hos oss. Och hon hittade till och med på små rackartyg och tänkte tillbaka på sin egen ungdom. Och på det hela taget blev huset alltid gladare och vänligare när Tastan och hans far var borta. *Köttstuvning med nudlar  

* * *

När jag öppnade ögonen nästa morgon upptäckte jag att jag var ensam hemma. Mor och Saltanat hade ordentligt lagt sina filtar i kistorna. I Tastans frånvaro hade Saltanat tillbringat natten hos oss. Jag klädde på mig och sprang ut. Solen hade just gått upp. Mor var upptagen med samovaren och gjorde morgonte. – Varför är du uppe redan? frågade hon. Livet kommer att bli jobbigt ändå framöver, tror du inte det? –

Pages: 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19 20 21 22 23 24 25 26 27 28 29 30 31 32 33 34 35 36 37 38 39 40 41 42 43 44 45 46 47 48 49 50 51 52 53 54