Jag kan ju inte sova halva dagen, sade jag och skrattade och såg mig omkring. Alla fåren var borta. – Har Saltanat tagit fåren? – ”Låt Kairken sova”, sa hon, ”så tar jag fåren till betet.” Jag väntade inte på teet, utan tömde en kopp kall ayran i ett drag och sprang till brunnen. Jag hade just plockat upp en spade för att gräva gropen jag lovat, när jag hörde en lång, utdragen röst bortifrån Karatumsyk. Jag hejdade mig och lyssnade. Andra gången var rösten lika lång och utdragen. Det påminde mig om en bortglömd melodi. Vilken kunde det vara? Jag gick upp på kullen, rösten hördes tydligt. Definitivt någon som sjöng! ”Gauchar tas”? Då måste det vara Saltanat..? Inte någon annan..! Inte kan djävulen sjunga i öknen! Jag vet inte vad som hejdade mig, men jag sprang i riktning mot Karatumsyk. Den svala morgonvinden från Arshabai fläktade glatt i ansiktet och fyllde skjortan med luft. Under mina fötter knastrade de torra kurajväxterna. Vindbruset i öronen dämpade sången. Andfådd stannade jag för att hämta andan. Rösten var tydligare nu. Jag fortsatte springa. Till sist nådde jag toppen av Karatumsyk och satte mig på en stor svart sten och tittade ned. Där var hon, Saltanat, mitt bland dalens flammande blommor, som inte bleknar förrän långt in på hösten, själv som en stor ängsblomma, som gungar i vinden och sjunger. Och som hon sjöng! Min rörande, min hjärtegoda zheneshe! Det verkade som om stenarna på marken, och själva stäppen som sträckte sig kilometer efter kilometer, lyssnade girigt till hennes röst. När jag ser ditt ansikte, min vän, dina ögons natt och läppars gryningsljus, som ett mirakel tar jag mot dig i min själ och tackar för att ha dig i mitt hus. I dina ögon möttes vi helt kort, den blicken kan ej längre vändas bort. Jag tar emot dig som en evig pant min dröm är du, min himmels diamant! Saltanat sjöng utan att ta ögonen från den klara himlen, från den lilla lärkan som fladdrade högt däruppe. Hon sjöng med armarna utsträckta, som om hon ville sluta allt i sina armar: himlen, solen och stäppen. Jag satt orörlig och lyssnade. Saltanats röst trängde djupt in i mig. Jag kände hur sången fjättrade min vilja, mitt förstånd, hela min person. Hennes sång tog mig fullständigt till fånga. Saltanat tystnade för ett ögonblick. Jag tog ett djupt andetag och reste mig tyst.

Pages: 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19 20 21 22 23 24 25 26 27 28 29 30 31 32 33 34 35 36 37 38 39 40 41 42 43 44 45 46 47 48 49 50 51 52 53 54