klok, du! Men Saltanat var definitivt som besatt. Hon hade en snöboll i handen och kastade den på Tastan. Han lyckades inte ducka, och snöbollen slog av honom pälsmössan. – Du är galen! Gå in med dig, säger jag! Saltanat skrattade. Jag hade inte sett att hon en enda gång blivit arg på Tastan. Och även om han ofta skrek åt henne och ibland lyfte handen mot henne, tog hon alla dessa reaktioner med lugn. Hon väntade tyst tills han lugnat sig och började skratta igen. Hon skrattade och kastade huvudet bakåt som ett barn. Och Tastan brukade konfunderad gå sin väg. Och nu skällde han på henne igen utan att det fick någon effekt, hon bara skrattade åt honom. – Vad flinar du åt? sade han och satte på sig mössan. Vad är det som är så roligt? Du kanske väntar på stryk, så kanske du förstår lite bättre. – Hota mig inte, svarade hon. Ta en tugga snö i stället, så svalkar du av dig. Hon tog upp en handfull snö igen och skrattade och visade sina vita tänder. Så satte hon den fluffiga bollen i munnen. – Jag blir nog tvungen att ta med dig till mullan, så du får lära dig lite seder, sade Tastan och försvann in i jurtan. Jag såg att Tastan inte förstod Saltanat, att hennes smeksamhet var honom främmande; han hade tydligen inte ögon för hennes skönhet, uppfattade inte lockropet att dela hennes glädje i det klingande, bubblande skrattet. Ack, Tastan, Tastan, du är så döv, så blind … En morgon satte jag mig på fars hingst och drev fåren till vinterbetet. Snön som hade fallit under natten runt husen var upptrampad av många klövar. För varje dag drog vi oss längre och längre bort hemifrån i jakten på betesmark. Återstoderna av malört eller kameltorn och andra stäppgräs tycktes vara renslickade av fåren. Jag drev fåren i riktning mot Kyzylzhar, där stäppen var så platt att ögat inte hade något att fästa blicken på. Inga hovar eller klövar hade trampat dessa marker denna vinter. Harar och rävar som jagade sin middagsmat var de enda som hade lämnat spår. Dagen var mörk, men betesmarken var egendomligt varm. Alla tecken tydde på att en snöstorm var att vänta. Far gillade inte när betesmarkerna inte hölls i ordning. ”Fåren ska inte breda ut sig över hela stäppen”, brukade han säga, ”betesmarkerna bör användas med förstånd.

Pages: 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19 20 21 22 23 24 25 26 27 28 29 30 31 32 33 34 35 36 37 38 39 40 41 42 43 44 45 46 47 48 49 50 51 52 53 54