Vem vet vilka tider vi har framför oss?” På djurfarmen hemma hade vi berg av höstackar. Foderbingarna var överfyllda. Men vi utnyttjade ännu inte våra förråd, och fåren gick fortfarande lösa och kunde leta upp malört under snön, som knastrade mellan tänderna. Djuren, som blivit hungriga under natten, spred ut sig över fältet. Jag steg av hästen, lossade sadelgjorden och lät djuren beta fritt. Jag hade med mig en tjock stor fårskinnsrock. Jag bredde ut den på snön, slog mig ned bekvämt och började läsa. Fåren höll lyckligtvis ihop för tillfället. Efter en stund råkade jag titta upp i riktning mot vår jurta och lade märke till en svart prick långt i fjärran – helt tydligt en ryttare som närmade sig. Jag reste mig och ställde mig att vänta, och snart kunde jag urskilja ryttaren på hästen. Jag blev plötsligt osäker på mina ögon. Jägare brukade inte ha sina vägar förbi dessa trakter, och Tastan hade inget ärende hitåt. Far hade just lagat sina stövlar när jag gav mig iväg hemifrån, och verkade inte heller ha några planer på att lämna hemmet. Vem var det då? Och dessutom på Tastans fux? Ingen i huset vågade röra hans häst … Ryttaren vände åt vänster och försvann in i ravinen. ”Någon är ute efter räv”, tänkte jag och satt upp på min häst och red honom till mötes. Min gissning var helt riktig. Den andra ryttaren kom plötsligt ut ur ravinen, och framför sprang en räv i snabba språng. Jag sporrade min häst för att hjälpa jägaren. Räven var listig: den lyckades skära av en vinkel just framför näsan på ryttaren, och medan denne vände sin häst fick räven en vilopaus och sprang igen. Jag kom ikapp dem. Ryttaren verkade bekant. Något som förvånade mig var ryttarens egendomliga sits. Men här fanns det inte tid att fundera på sådant, för räven befann sig rakt under mina fötter och tog nu hela min uppmärksamhet. När räven fick se mig svängde den åt sidan och försvann rakt över fältet i riktning mot Kyzylzhar. En röd blixt passerade under hingstens hovar. När jag vände mig om hade den lyckats komma ett stenkast ifrån mig. Jäg- aren störtade i samma ögonblick förbi mig. Saltanat? Hur kunde Tastan vara så generös att han lånade henne sin häst? Och hur fick hon lov att ta på sig hans skinnmössa och päls? – Saltanat! skrek jag, men hon såg

Pages: 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19 20 21 22 23 24 25 26 27 28 29 30 31 32 33 34 35 36 37 38 39 40 41 42 43 44 45 46 47 48 49 50 51 52 53 54