i skinnet. Far borde ha varit tillbaka på kvällen. Men nu hade det blivit nästan midnatt och han var fortfarande borta … När Tastan gick till sängs lovade han att ta mig med på sin häst till stationen nästa morgon. För att gå med på detta fick han övertalas med milt våld. ”Hästen går sig trött”, svarade han, ”rid på åsnan. Du kan lämna honom hos Sopybek, så tar vi hem honom på något sätt.” Men mor grep in. ”Du borde skämmas! Att du bara vågar tala på det viset! Han är rädd om sin häst! Och sin egen bror vill han sätta på en åsna! Vad ska folk säga? Din häst kommer inte att dö av detta. Nu tar du honom på hästen, och så talar vi inte mer om den saken!” Tastan blev alldeles tyst, men vågade inte säga emot. Han muttrade bara: ”Då gör jag väl det då! Och inte ett ord mera!” Sedan somnade han. Men mor höll på och ordnade och ställde runt omkring mig. Hon fyllde den slitna svarta resväskan med allt som hon tyckte var nödvändigt. Och när väskan var fylld började hon packa om alltsammans på nytt. ”Adyra kalgyr”, mumlade hon – man ska varken synas eller höras. Har de verkligen hjärta i kroppen? Deras eget blod, den enes son och den andres bror ska resa långt bort till en främmande stad, och den ene är ute och slarvar någonstans, och den andre han sover. Och hon strök i smyg bort en tår från sin kind. Så kom hon fram till mig, smekte mig över håret och kysste mig. Heta tårar föll på min panna. Jag kände att det började kittla i ögonvrån också hos mig själv. Antagligen är jag precis en sådan lipsill som far påstår. Jag tyckte så synd om mor, jag förstod hur fattigt hennes liv skulle bli när jag hade rest. När allt kom omkring var det hennes enda glädje att jag fanns där. Varken far eller Tastan tycktes ha behov av hennes omsorger. Åtminstone var detta vad de så kaxigt påstod! Till sist hördes ljudet av hovslag utanför. Far steg in i jurtan. – Sover ni inte? frågade han och hängde upp ridpiskan vid dörren. En sällsam värme hördes i hans röst. Jag blev glad: inför min avresa hade han äntligen mjuknat. Mor började omedelbart duka bordet. – Vänta, sade far, vänta ett ögonblick. Han tystnade. Han

Pages: 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19 20 21 22 23 24 25 26 27 28 29 30 31 32 33 34 35 36 37 38 39 40 41 42 43 44 45 46 47 48 49 50 51 52 53 54