om hon inte har det? Hur vågade de skicka ut henne i stormen..? Mor måste ha insett att jag inte skulle ge efter. Utan ett ord lyfte hon av locket från den svarta kitteln som bubblade på spisen och hällde upp en full skål med fet, het buljong. I nästa sekund, tydligen rädd att jag skulle ha för bråttom iväg, fiskade hon upp ett stort stycke kokt kött med en hålslev och började hastigt skära det i bitar. Det ångade om köttet. Jag kände plötsligt hur fruktansvärt hungrig jag var. Hastigt slukade jag fem–sex stora köttstycken och sköljde ned dem med buljong. Värmen spred sig i kroppen och jag började bli sömnig. För att inte ge efter för tröttheten tvingade jag mig att räcka henne skålen och gick så ut i snöyran. Vinden slet tag i dörren som jag hade knuffat upp och smällde den med kraft mot väggen. Snön vräkte ner i ursinniga sjok. Natten var på väg att ta över. Jag vet inte om det finns någonting svårare i världen än att leta efter en människa mitt ute på den för ögat ogenomträngliga stäppen, någon som har gett sig iväg i okänd riktning, och dessutom mitt under en snöstorm. Jag sadlade fuxen och satte kurs mot betesmarken. Hur kunde jag vara säker på att jag skulle hitta Saltanat? Vem kunde i min situation vara säker på någonting? Bara tanken att jag måste leta, leta till varje pris, drev mig framåt. Stormen verkade först nu ha lagt märke till mig, och den bestämde sig för att ha lite roligt. Den slungade hela nävar av snöflingor i mitt ansikte och ryckte och slet i pälsmössan. I sitt raseri verkade den vilja slå omkull både fuxen och mig. En stark, bitande vind anföll tjutande ömsom framifrån, ömsom i nacken. Fuxen, som redan var trött efter att fått jobba hela dagen, rörde sig framåt långsamt, snubblade. Dessutom var han hungrig, ingen hade haft tid att fodra honom. Allt oftare hördes hans trötta och klagande ”fyrrr”. Kanske berodde det på att jag hade vandrat så ofta på stäppen, men mina ögon hade haft tid att vänja sig vid mörkret och blåstens lustiga dans. Emellanåt kunde jag skönja några buskar framför mig, några ensamma tovor av kuraj. Då och då stannade jag hästen och lyssnade ut mot stäppen och försökte uppfånga några andra ljud än stormens tjut. Men allt var förgäves. Far och Tastan,

Pages: 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19 20 21 22 23 24 25 26 27 28 29 30 31 32 33 34 35 36 37 38 39 40 41 42 43 44 45 46 47 48 49 50 51 52 53 54