tänkte jag, de är män och har hästar. Men Saltanat? Hon är ensam, och går till fots. Jag blev alldeles kall av rädsla och märkte inte själv hur jag piskade på fuxen. Jag såg för mig bilder, den ena hemskare än den andra. Det tycktes mig som om Saltanat låg medvetslös någonstans i närheten. I nästa sekund var hon ensam och försvarslös mitt i en flock vargar. Jag drog åt mig tyglarna och vrålade rakt ut: ”Sal-ta-na-at!” Den hårda stormen plockade upp namnet och spred det med yrsnön. Inget ljud, inga skrik. Sal-ta-nat!! Och återigen var det bara stormen som svarade. Hur länge jag red vidare i snöstormen visste jag inte, kanske en timme, kanske tre. Jag hade för länge sedan helt tappat orienteringen, och jag visste inte längre var jag befann mig. Fuxen var också trött. Allt oftare stannade han och ruskade tungt av sig snön. Någonting svart dök plötsligt upp framför oss. Jag höll in tygeln och kisade. Antingen en höstack eller en kamel … Det var något som tycktes sväva från sida till sida. Jag höll andan och lyssnade. Inget ljud. Jag satte klackarna i sidorna på hästen och vi fortsatte framåt … Mazar – den gamla gravsättningen. Två människor ligger begravda här, en far och hans son, som en gång råkade mista livet ute på stäppen. Graven ligger bara tre eller fyra kilometer från vårt ställe. Ett stycke längre bort ligger den stora begravningsplatsen. Koskudykbrunnen ligger nästan intill. Många gånger hade jag hört talas om att den här platsen ofta blev en tillflykt för folk som gått vilse på stäppen stormiga nätter som denna. Kanske Saltanat fanns här också? Eller hade hon redan återvänt hem? Det är svårt att säga om det var just då, eller när jag manade på min häst för att undersöka gravarna, som jag tyckte mig höra ett svagt ljud i stormen. Jag ansträngde mig för att lyssna. Nu hörde jag det igen. Vad kunde det vara? Var det en människa, ett får eller ett barns gråt? Eller kanske en vargs tjut? Det kom svagt, svagt, det gick nätt och jämnt att uppfatta. Jag förstod bara att det kom från Mazar. Jag ryste. Blotta tanken på graven som viskade fyllde mig med skräck. Hästen under mig verkade också spänd och klippte med öronen. Det ökade bara min rädsla. Trots allt styrde jag hästen mot Mazar, i varje sekund beredd att vända tillbaka.

Pages: 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19 20 21 22 23 24 25 26 27 28 29 30 31 32 33 34 35 36 37 38 39 40 41 42 43 44 45 46 47 48 49 50 51 52 53 54