GAUCHAR TAS

upp jurtorna till vår ankomst. Saltanat satt på en kamel, jag red på min häst och Tastan ledde fuxen i tygeln och gick till fots. Inte ens den natten då fåren gick vilse i snöstormen red han själv ut med fuxen, och han tillät inte Saltanat att ta den. Jag förstod inte hans rörande omsorg om hästen och hans känslokyla gentemot sin hustru och sig själv. På det hela taget verkade Saltanats lidande inte ha påverkat honom på minsta sätt. Under hela den tid som hon varit sängliggande hade han inte brytt sig om att gå till henne en enda gång, inte ens för att fråga hur hon mådde. Jag fick intrycket att han inte ens hade en aning om hur hon led. Så snart hon kommit ur sängen började den vanliga visan: Gå och möt fåren! Gå ut och se varför hunden skäller! Värm vatten till fuxen! Och när han var på väg ut någonstans delade han likgiltigt ut nya order, nästan som ett straff: Hördu, fläta ihop ett par tyglar åt mig! Eller – bind upp tofsarna på fuxen! Eller – medan jag är borta kan du laga några pelmener åt mig! När vi blivit ensamma sade Saltanat med ett bittert leende: Han tror säkert att jag leker med dockor dagarna i ända. Nu hade Tastan, med hästen i tygeln, hunnit i fatt några ef- tersläntrande får och utstötte ett kort ”rr-rajt!” Hela tiden skrek han åt Saltanat att driva på djuren bättre. Till mig sade han inte ett ord. På sista tiden hade han slutat lägga märke till mig över huvud taget. Vid middagstid var vi framme vid Arshabay. När Karatumsyk och brunnen nere i sänkan blev synliga framför oss, klappade Saltanat händerna av glädje. – Tastan, se så blått det är, vår Arshabay! ropade hon. Det sit- ter en pump i brunnen, som Kairken och jag satte dit, och där är Karatumsyk – alltsammans precis som förut! Allt! – Vad trodde du? Att det skulle bli jordbävning? Han smällde med sin ridpiska på stövelskaftet. – Sätt fart på fåren och prata inte så mycket! – Du förstår ingenting! suckade Saltanat. Tastan skrattade föraktfullt. Uppenbarligen ville han visa att han redan var van vid sin hustrus egenheter, om det över huvud taget var värt att fästa sig vid dem! Saltanat ropade till honom igen: – Tastan, auu, Tastan! – Vad är det nu? – Sjung! snälla! Tastan

Pages: 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19 20 21 22 23 24 25 26 27 28 29 30 31 32 33 34 35 36 37 38 39 40 41 42 43 44 45 46 47 48 49 50 51 52 53 54