kallade på mig från sin оtau, de ungas avdelning av jurtan. – Kairken, kom hit! Skynda dig! Jag såg på mor. Hon log och nickade. Hon verkade veta varför Saltanat kallat på mig. Så snart jag kom över tröskeln skrek Saltanat: – Blunda. Och kika inte! Jag höll för ögonen med händerna. Närmare, närmare. Försiktigt, det står ett handfat framför dina fötter … Närmare, närmare. Sväng åt vänster. Stanna där. Nu får du titta! Jag tog bort händerna från ansiktet och fick se en vacker borik, en rund mössa med pälsbräm och ugglefjädrar på ovansidan. Boriken var dekorerad med purpurröd sammet med påsydda silver- mynt. Jag hade tidigare lagt märke till hur Saltanat sysslade med en bit rött tyg med broderade mönster. Jag såg hur hon skar av silvermynt från sin väst och från sänggardinen. Jag beundrade hennes skickliga arbete – det var en underbart vacker borik. Hon skänkte den till mig som en överraskning. Men varför? Jag förstod det inte. – Tycker du om den? frågade Saltanat med en finurlig blick. –Detta är allt jag hann med att göra medan du var borta. – Den är fantastiskt vacker! sade jag, och märkte hur mycket Saltanat hade längtat efter att höra just de orden. – Men vem ska ha den på sig? – Ja vem, tror du? Vem ska ha den på sig? Du får gissa! – Du själv, naturligtvis. Du borde verkligen bära en borik. – Det var fel. Vet du vem som ska ha den? Din blivande hustru. Jag har gjort den åt henne. – Min hustru? – Ja. – Jag vet inte när jag kommer att gifta mig. Och om hon kommer att bära en sådan borik. – Varför skulle hon inte det? Och i annat fall kan ni hänga den på väggen. Det blir ett minne av mig till er båda. Och din mor tyckte om den. – Så du har visat den för mor? – Varför inte? Och för din far också. Han tog den och såg på den från alla håll, och sa: Den är vacker… Må alla dina drömmar bli uppfyllda. Just så sa han..! Och han klappade mig på ryggen och kallade mig en liten duva. Och så säger du att hon inte kommer att bära den. Jag blir riktigt ledsen. Saltanat plutade sårat med läpparna. Det klädde henne underbart. Utan att jag själv märkte det svarade jag: Jo då, jo då.

Pages: 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19 20 21 22 23 24 25 26 27 28 29 30 31 32 33 34 35 36 37 38 39 40 41 42 43 44 45 46 47 48 49 50 51 52 53 54