ge dig en sång. En sång ger alltid glädje. Inte sant? Du kan väl Zheneshe? – Jadå. – Tycker du om den? – Mycket. – Jag har skrivit en egen text. Den gamla passar inte riktigt. Och jag har döpt om sången, inte Zheneshe, utan Min zheneshe. Läs först, så sjunger vi den tillsammans. Jag räckte henne texten. De ändlösa stäppernas lekfulla barn, du lever i sången, min dyraste vän! Med ditt smittande skratt och ditt lättsamma sinne du lärde oss glädje, min dyraste vän! Med ditt smeksamma väsen har du förvandlat vårt liv, som var slitsamt och dystert, min vän, med ditt värmande solsken behandlat och bringat tröst till en utsvulten själ! Med en underbar sång, som var alla förärad, du kom till vårt hus, min dyraste vän, med den klaraste kärlek som hjärtat kan bära, gav oss livet tillbaka, min dyraste vän! Saltanat läste igenom och rodnade förläget. Men jag såg gläd- jen i hennes ögon. – Nu överdriver du allt … Inte är jag sån … – O nej, jag överdriver inte alls! Inte ett enda ord är osant. Det är snarast alltför enkelt! Saltanat var tyst. Rodnaden på kinderna blev plötsligt blek. Det var först efter mycket övertalning som hon gick med på att sjunga. Sången blev inte så tokig. Plötsligt brast Saltanat i gråt. – Saltanat, hur är det fatt? – Det är ingenting, ingenting alls. Hon torkade tårarna. – Du … du kommer att bli poet, Kairken, en stor poet. Det var därför jag började gråta. Av glädje, naturligtvis. Jag ska inte göra så mera. Jag ska sjunga. Hon sprang ut i det fria och strax därpå hörde jag hennes röst: – Kairken, kom hit, och tag med dig dombran! Jag kunde inte tro mina ögon när jag kom ut ur jurtan. Saltanat satt på en filt tillsammans med mor. Hade hon verkligen gått och väckt henne? Jag satte mig ned hos dem. – Spela, befallde Saltanat. – Spela. Och sen kan du sjunga med. Så sjöng vi den nya sången återigen. Den vackra melodin flög ut över stäppen, över Arshabay och vyssade stockrosor och kuraj- gräs, malört och harmelbuskar, kullarna och dalarna. Alla fascinerades av ljudet av vår sång. Tystnaden hade lagt sig över stäppen. Månen hängde orörlig rakt över våra huvuden och tittade ned på oss. Även stjärnorna verkade ha upphört att blinka åt varandra. Mor lyssnade uppmärksamt. När vi hade slutat

Pages: 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19 20 21 22 23 24 25 26 27 28 29 30 31 32 33 34 35 36 37 38 39 40 41 42 43 44 45 46 47 48 49 50 51 52 53 54