Och nu låg hon några steg därifrån och led svårt, hennes liv hängde på en skör tråd. Trots att jag var där kunde jag inte göra någonting för att hjälpa henne. Varje jämmerrop som nådde mig skar i hjärtat. Min maktlöshet kändes förkrossande. En timme senare hade Saltanat tystnat. Jag kunde bara uppfatta mors och barnmorskans skrämda röster. Jag kunde inte urskilja vad de pratade om, men inom mig anade jag det värsta. Mor kom ut ur jurtan med långsamma osäkra steg. Tårarna strömmade utför kinderna. Jag sprang fram till henne. – De kallar på dig, min pojke, sade mor och torkade ögonen med sjalen. Gå in. Jag sprang in i jurtan. Saltanat låg på bädden, vit som ett lakan. Hon hade en tunn filt över sig. När jag kom fram sträckte hon ut handen. Jag tog hennes mjuka fingrar och tryckte dem lätt. Hon viskade något med bleka läppar, men jag kunde inte uppfatta vad hon sade. Saltanat sträckte ut handen och pekade på de röda silkestofsarna som hängde över hennes huvud. – Kan du ge dem till mig, bad hon, nästan ohörbart. Jag tog av tofsarna och lade dem i hennes hand. Saltanat höll dem i handen och gav dem så tillbaka till mig. – När Tastan … när han återvänder … ska du ge dem till honom … Säg … säg att han ska fästa dem … på fuxens huvud … Jag är så … så tacksam mot dig … Saltanat tryckte min hand svagt och suckade. Hennes fingrar lossade sitt grepp och handen föll slappt ned på filten. Jag föll på knä vid sängen och strök henne över håret. Kudden var genomvåt av svett. Saltanat sade ingenting mera, rörde sig inte. Läpparna var halvöppna, suckande drog hon efter andan.  

* * *

En vecka efter begravningen skulle jag rycka in till militärtjänsten. En kvävande tystnad rådde i huset. Sorgen som drabbat oss berörde i synnerhet min mor. Det var som om hon åldrats tio år. När stunden för min avresa kom ropade hon med hög röst: – Jag kommer att dö, jag kommer att dö, Jag får aldrig se dig mera … Tastan var ute med fåren. Han var inte där och tog avsked. Han tog emot budet om Saltanats död med tystnad. Han slöt sig inom sig. Tyst drog han ut på stäppen och lika tyst återvände han. Inte ens till far

Pages: 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19 20 21 22 23 24 25 26 27 28 29 30 31 32 33 34 35 36 37 38 39 40 41 42 43 44 45 46 47 48 49 50 51 52 53 54