yttrade han ett enda ord. Silkestofsarna som Saltanat gett mig överlämnade jag till Tastan på begravningsdagen. Han lade dem i bröstfickan utan att säga ett ord. De tjocka ögonbrynen darrade över näsryggen och läpparna ryckte krampaktigt, det såg nästan ut som om han flinat snett och skuldmedvetet. Mor följde mig en stycke på vägen. Hon kunde kanske ha gått ännu längre om inte far hade hejdat henne. – Gå hem, sade han. Gör det inte svårt för pojken i onödan. Jag red på fuxen och far satt på sin bruna häst. Vägen till stationen gick över Karatumsyk, och högst uppe på kullen låg Saltanats grav. För ett år sedan hade jag suttit på denna plats på en sten och lyssnat till Saltanat, som vandrade bland blommorna medan hon sjöng Gauchar tas. Vem kunde då ha trott att den svarta stenen på kullen skulle bli en gravsten? Och nu kom jag hit för att ta avsked av min zheneshe. Redan på håll kunde jag urskilja någonting mörkt på toppen invid graven – kanske ett får eller en kungsörn. – Far, vad är det där? – Var? – På graven. Far höjde handen mot pannan och tittade noga. – En kungsörn, förbaske mig. Gravskändare. Vi sporrade våra hästar. Figuren reagerade över huvud taget inte, den satt orörlig. Vi kom snart helt nära. Nu insåg jag att det inte var någon fågel, utan en människa, och den människan var Tastan. Han hade lovat vänta på mig bortom Karatumsyk och följa mig ända till Arys. Det är svårt att beskriva vad jag kände när jag såg vem det var. Och hans böjda gestalt, likt en åldrad man, och de stora händerna som låg kraftlösa över knäna och det nedsjunkna huvudet vittnade om en sådan obarmhärtig ångest och plåga att hjärtat ville brista. Jag vet inte om jag skulle ha trott på det om någon hade fö- respått just detta som jag såg just nu. Knappast..! Först inför den döda hade Tastan öppnat sitt innersta … Nu hade även far känt igen Tastan. Jag såg ängsligt på honom – om han skulle ryta åt honom: ”Ska du lipa som ett fruntimmer?” Men någonting oväntat inträffade. – Det är ju Tastan! Den stackarn! Det är rent kusligt att se honom … Tastan märkte oss först när vi var alldeles intill honom. Han såg sig om som om han blivit ertappad med något skamligt, ru- sade upp

Pages: 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19 20 21 22 23 24 25 26 27 28 29 30 31 32 33 34 35 36 37 38 39 40 41 42 43 44 45 46 47 48 49 50 51 52 53 54