och skyndade nedför kullen. Men far ropade honom tillbaka. Tastan stannade motvilligt och kom fram till oss. – Reser du nu? frågade han försiktigt. Antagligen hade han frågat mest för att säga någonting. Rösten var klanglös, entonig. – Ja. Han nickade. Vi stod tysta vid Saltanats grav. Far hade fallit på knä och läste några rader ur Koranen. Tastan och jag stod tysta. Stilla och plågsamma gick minuterna. Så reste sig far, suckade och såg på Tastan. – Här ser du vad det innebär att inte sätta värde på den skatt du har i dina händer, sade han. Du har förlorat ditt guld. Tastan stod tyst, så sade han med låg men fast röst: – Det är ditt eget fel, far, du gjorde mig sån som jag är … Du och dina vänner … Vem vet, hade han kanske burit dessa ord inom sig länge..? En lång stund stirrade far på Tastan, käkmusklerna rörde sig under huden. Jag väntade nu på att han som vanligt skulle snäsa åt Tastan, men jag tog miste. – Om allting i världen bestäms av fädernas vilja, kommer då inte livet på jorden att slockna? sade far helt tyst. Du är vår fram- tid. Och det är du själv som bestämmer hur du ska leva. Nej, förebrå mig inte..! Jag har inte stått i vägen för ditt liv … Tastan ville invända, men far hejdade honom: – Låt oss inte oroa Saltanat. Låt henne vila åtminstone i sin grav … Och du, min son, sade han och vände sig till mig, ha en bra resa. Må Gud låta oss återse varandra i hälsa och välbefinnande! Skriv så ofta du kan! Och ett faderligt råd måste han fram med i sista ögonblicket: – Fundera inte för mycket på hur det är därhemma, du blir bara gråtmild. Han fattade mitt huvud och tryckte det mot sitt bröst, drog in lukten av mitt hår – varför vet jag inte – kysste mig på kinden och stötte mig ifrån sig. Jag lade märke till att två tårar hade fastnat i hans grå skägg. Jag såg nu särskilt tydligt hur gammal min far hade blivit under detta sista år. Skägget och tinningshåret var kritvitt och ögonen insjunkna. Kinderna var tecknade i grå veck. Jag tyctte outhärdligt synd om min far. Av någon anledning kändes det som att jag såg honom för sista gången. Jag ville också gråta, men hejdade mig:

Pages: 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19 20 21 22 23 24 25 26 27 28 29 30 31 32 33 34 35 36 37 38 39 40 41 42 43 44 45 46 47 48 49 50 51 52 53 54