ayran spädd med friskt källvatten – som jag höll i handen och drack ivrigt. Hans häst gick på bete i närheten. Tastan kastade över honom tyglarna, drog åt sadelgjorden och steg långsamt upp i sadeln. Han sade åt mig att hålla ett öga på hjorden och red sakta hemåt. Han såg sig inte om en enda gång. Jag följde länge min brors kraftfulla gestalt med blicken, tills han försvann bakom en kulle. Han kom tillbaka två dagar senare. Vår jurta var rest på stranden till Arshabay. Det är en liten bäck, tio steg tvärsöver, inte mer, men för mig verkade den väldig och djup. Den rann upp i det avlägsna Kyzygurt och mynnade någonstans i Arys. Somliga påstår att Arshabay en gång varit vild och brusande. Och som bevis på detta kunde man se de slätslipade klipporna längs flodstranden och den grova sanden som nästan var som småsten. Större delen av flodbädden är numera frodig betesmark. Här växer svingel, ferula, backsilja och andra saftiga gräs. Boskapen som söker sig hit kan inte slita sina huvuden från marken och det söta gräset. Bilen med Tastan och hans brud dök upp på vägen när stäppen i den nedgående solens strålar visade sig särskilt högtidlig och imponerande. Ett femtiotal gäster som kommit resande till festen strömmade ut ur jurtorna. Alla pratade livligt med varandra och följde ekipaget med blicken från kullens höjd. Flera ryttare och unga flickor som inte kunde hålla sig stilla skyndade dem till mötes. Varken mor eller jag kunde hålla oss lugna. Mor skrattade och grät om vartannat. Hon märkte inte själv om hon grät eller log, och hon mumlade sitt oupphörliga ”Ajnalajyn” – Kära barn! – till sin mörkögde pojke och sin blivande svärdotter, i tankarna omfamnade hon och kysste dem båda. Bilen hade kommit nästan ända fram. Den kom från Aydars bilklubb. Aydar brukade hälsa på oss ibland och ha med sig film från stan. Varje besök blev en fest. Vi tittade inte bara på film, utan pumpade Aydar på skvaller. Först far, som ville ha nyheter om sina gamla vänner, herdarna runt omkring i trakten, och sedan resten av oss, vad vi nu ville veta. Tillsammans med Aydar nådde en fläkt av den stora världen fram till vår jurta. Det kändes som en frisk vind när Aydar berättade allt för oss, och jag kunde märka hur ansiktena ljusnade på invånarna i vår jurta. Till och med far

Pages: 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19 20 21 22 23 24 25 26 27 28 29 30 31 32 33 34 35 36 37 38 39 40 41 42 43 44 45 46 47 48 49 50 51 52 53 54