på väg bort från hyddan hejdade den gamle honom. – Omash, Omash, min vän, vänta en minut, sade den gamle och märkte omedelbart att hans röst lät inställsam och skuldmedveten. Toksanbaj ryste, för han hade aldrig talat med människor på det viset. Omash hade redan tagit några steg och hans hårda solbrända fotsulor trampade lätt över den torra grässtubben, men den gamles mjuka röst fick honom inte bara att stanna, utan också att bli en smula på sin vakt, som om någon försiktigt hade dragit åt ett par osynliga tyglar. Han vände ögonblicken hela sin väldiga kropp och morrade som om han förväntat sig en attack och stirrade frågande på Toksanbaj, som stirrade på sleven som han höll i sin hand. Till sist tittade den gamle upp och sade med samma låga röst: – En människa blir kanske onödigt misstänksam på sin ålderdom, men jag blir skrämd av ditt beteende. Du får slå ihjäl mig, men tala om för mig vad du tänker göra? Det var uppenbart att denna fråga kom oväntat för Omash och överraskade honom. Han stirrade på den gamle, ur stånd att komma på vad han skulle svara. Det var inte själva frågan som var oväntad, utan det envisa, sega motståndet mot hans planer som han kunde förnimma i den gamle mannens reserverade, allvarliga ton. Omashs ögon smalnade. Efter sin vana att ignorera allt och alla ville han ignorera Toksanbajs fråga. Men när han såg på den gamle och märkte den envisa glimten i ögonen, vågade han inte be den gamle dra åt skogen eller hålla käft. Och Omash kände sig plötsligt försagd inför denna envishet. Trots hans ålder fanns det fortfarande glöd i den gamle. Se bara, han vågar ta striden! Men så insåg han att dessa tankar inte kom av styrka, utan av en inre oro. Därför försökte han svara honom så nonchalant som möjligt, och lugna ned denne rasande farfar: – Jag tänker inte göra något speciellt. Vad får dig att tro det? Dessa ord, som kom ganska oväntat till och med för honom själv, lät som en bekräftelse på den gamles rädsla och avslöjade omedvetet hans hemliga plan, han kunde lika väl ha uttryckt sina tankar i klartext. Den gamle tystnade omedelbart. Han sade inte ett ord mera. Men det låg en häpnadsväckande envishet i hans glittrande ögon och i hela hans klena gestalt, en så tydlig protest att Omash inte vågade fortsätta
Pages: 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19 20 21 22 23 24 25 26 27 28 29 30 31 32 33 34 35 36 37 38 39 40 41 42 43 44 45 46 47 48 49 50 51