samtalet som han hade påbörjat, han lät det anstå till längre fram. Då skulle han ge dem betalt. Det blir en läxa som du kommer att lägga på minnet, din gamle stofil! Toksanbaj och Jergesh satt fortfarande envist tysta när Omash i den sena skymningen kom tillbaka till eldplatsen. Utan att ta notis om dem för ögonblicket slevade han i sig den kalla äggröran. Jergesh, som antagligen hade fått ta del av den gamles farhågor, rusade plötsligt upp och försvann in i tältet. Pojkens påfallande trotsiga uppträdande ställde till uppror i Omashs redan dystra sinne. – Gamling, ropade han till Toksanbaj, som var sysselsatt med ett eller annat alldeles intill. Omashs röst lät befallande, ungefär som ”inga krumbukter, om jag får be!” Och Toksanbaj uppfattade genast hotet. Han närmade sig försynt i sina lädersandaler, som hela tiden fastnade i gräset med tårna, och slog sig ned bredvid Omash på en mattstump. Men Omash hade ingen brådska att förklara varför han hade kallat på den gamle. Han fortsatte att tugga och vred sitt kraftiga huvud och granskade den gamle på ett sätt som fick kalla kårar att krypa längs ryggraden. Därefter böjde sig Omash över stekpannan igen, och bara aluminiumskeden, som lyste vit i mörkret, syntes, när den inte försvann i munnen. Omash åt så girigt att den gamle tänkte för sig själv att även om skeden innehållit vagnssmörja eller till och med kamelskit skulle Omash ändå slukat den med god aptit. – Du hade bestämt någonting på hjärtat, käre vän, började Toksanbaj. Jätten blev stående ett ögonblick, tuggade långsamt och betrak- tade den gamle hårt och ingående. – Varför rymde ungen? Rösten var vresig och ilsken. Den gamles hjärta gjorde en volt i bröstet och han kände en klump av is i magen. – Rymde, det kan jag väl aldrig tro, svarade den gamle falskt inställsamt. Vart skulle väl han kunna ta vägen? Han gick kanske och la sig. – Sluta upp med dina krumbukter. Tror du att jag är en idiot? – Men kära du … – Vi är inte kära, du och jag. Jag har vuxit ifrån sådant pjosk. Hos beskedliga lejon har mössen lekstuga. Och likadant är det med framfusigt folk – om man inte säger ifrån, så har man dem på halsen. Omash verkade ha bestämt sig för att säga sitt hjärtas mening och täppa till munnen på den gamle en gång för alla. – Man

Pages: 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19 20 21 22 23 24 25 26 27 28 29 30 31 32 33 34 35 36 37 38 39 40 41 42 43 44 45 46 47 48 49 50 51