… Bara … Stanna, spring inte … Men pojken sprang för sitt liv. Omash med sin stora kroppshydda klampade hotfullt på i hälarna. Den gamle flämtade och hjärtat verkade vara på väg att hoppa ur bröstet på honom. Och benen ville inte bära, han snubblade över buskarnas rötter och trasslade in sig i den höga malörten. – Mitt lilla föl, stanna, stanna! Han kommer inte att röra dig, han vill bara skrämmas!.. Och sedan hände det som den gamle var som mest rädd för. Krafterna svek honom totalt. Hjärtat ville inte. Efter några vacklande steg på sina svaga ben stöp han med ansiktet mot marken, och nu verkade ingenting kunna få honom på fötter igen. – Mitt lamm, mitt enda lamm, vad är du? Varför flyr du?.. O Herre, rädda och förbarma dig över oss! Han kramade marken och grät som ett barn. Och plötsligt kom det för honom att galningen Omash höll på att dränka hans enda barnbarn. Gud hjälpe mig! Han samlade sina sista krafter, kämpade sig upp på benen och skyndade vidare, vacklade, föll och tog sig upp igen. Jergash och Omash verkade ha försvunnit i mörkret. Strax därpå hördes ett dämpat skrik från kanalen. Hans barnbarn tiggde om hjälp. Den gamles bröst genomfors av en plötslig smärta. Hakan darrade, han grät tungt, kvävdes av tårarna, tappade andan och förlorade all styrka. Toksanbaj hade inget minne av hur eller när han nådde fram till kanalen. Det enda han kunde komma ihåg var hur han med ett skrik hade stupat över en jättelik man som skakade en pojke som om han varit en trasmatta. – Omash! Omash! Lämna pojken i fred! Ta mitt liv om du vill! Men låt pojken gå! Jätten gjorde ett kast med axeln som om han jagade bort en envis fluga, och den gamle for åt sidan. Han kom på fötterna igen och kastade sig över Omash på nytt. – Kära, snälla, förlåt honom, ha förbarmande med honom … Han är ju ett barn. Jag ska lära honom en läxa, så att han inte springer bort igen. – Han tänkte slå larm, den snorungen, hetsa upp folket! Kanske anmäla för polisen? Jag ska visa dig vem som ska klaga, din skitunge. Du ska glömma både polisen och sol och måne! Det var inte längre snyftningar utan bara ett gnyende som kom ur pojkens hals. Med sina sista krafter kröp han ihop till en boll

Pages: 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19 20 21 22 23 24 25 26 27 28 29 30 31 32 33 34 35 36 37 38 39 40 41 42 43 44 45 46 47 48 49 50 51