på vägen, vägkanterna också! – Just precis, gamle man. Du lär dig! Snart kan du detta. Omash skrattade och visade sina hästtänder! De sopade undan all sin stulna malört. Gryningen kom hastigt, men nu var det ingen brådska, förutom att de måste köra kärran till byn. – Det var då väl att vi blev klara före soluppgången, sade Omash förnöjt och gömde selarna och högafflarna under höstackarna så att de inte skulle bli heta i solen. – Jergesh, ta skrället till byn, annars får den för sig att börja beta och drar sig hitåt och dör. Pojken sade ingenting. Utan ett ord klättrade han upp på kärran, klatschade med tömmarna, åsnan vägrade först, men så med ens, glad över den plötsligt lättare vagnen, travade den iväg. Den natten hade den gamle en dröm. Sonen hade kommit hem. Tillsammans med sina vänner som var med honom den sista dagen i hans liv, steg han ur bilen alldeles utanför hyddan. – Visa mig var du har dina störar, hälsade den gamle glatt. – Störarna? I bilen. Jag har flera stycken, far. Då kom en obehaglig känsla i gubbens hjärta. – Vänta, men du kan inte vara här … Du körde ju ihjäl dig … – Vad är det du säger? Det måste du ha drömt. Som du ser lever vi. Nu ska vi till byn, så att inte köttet blir dåligt. Far, säg mig en sak, den store mannen, förödmjukar han dig? – O nej, kära du, nej, nej!.. – Om han skulle göra dig något ont, säg bara till, så vrider jag nacken av honom som en kyckling. Han steg in i bilen och drog iväg ut på stäppen. Plötsligt från ingenstans kom Jergesh flygande. – Koke, koke, ta mig med! skrek han. Fadern hörde inte sin son. – Koke–e, ko–o–ke–e! – Sonen sprang efter bilen … Toksanbaj vaknade kallsvettig. Sonsonen, som låg bredvid ho- nom, grät i sömnen och ropade: Koke, koke … – Mitt lilla föl, hur är det fatt? mumlade den gamle, nästan kvävd av tårarna. Jergesh öppnade strax ögonen, de var fyllda av längtan – och för en kort stund kände han inte igen sin farfar. När han vaknat till, snyftade han: – Farfar, Koke har varit här … men han åkte igen. – Sov, käre vän, du har drömt. Lugna dig, min gosse, gråt inte … Efter hand tystnade han igen, de stadiga andetagen återvände. Men
Pages: 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19 20 21 22 23 24 25 26 27 28 29 30 31 32 33 34 35 36 37 38 39 40 41 42 43 44 45 46 47 48 49 50 51