den gamle kunde inte sova. O Allah, Allah, suckade han. Välsignad vare du, barmhärtige skapare som gjort fadern så kär för sin son! Mitt hjärta gladdes åt att pojken var så fäst vid sin far, och samtidigt växte i den gamles hjärta en bitterhet: Vi är som silke för vårt barnbarn, jag vet inte allt vi är beredda att göra för att han inte ska känna sig föräldralös. Men det var varken till mig eller sin farmor som han ropade på hjälp i drömmen. Det är uppenbart att hur vi än försöker kan vi aldrig ersätta en far och en mor … Dessa tankar fick plötsligt den gamle att känna sig så ensam, överflödig och skröplig att han nästan brast i gråt. Alla ansträngningar och bekymmer var förgäves … Eller hade han, Toksanbaj, kanske gjort något fel och rubbat sonsonens förtroende? Denna oväntade gissning fick det att isas i bröstet. Toksanbaj kände sig plötsligt själv som ett försvarslöst barn. Det är sant som man brukar säga, att människans tanke är en tjuv, som tar sig in i alla vrår och stinger värre än en orm. Aldrig under de sjuttiotvå år som han levt på jorden hade den gamle kunnat förebrå sig någonting, eller snarare trodde han att det inte fanns någonting att beskylla honom för. Detta gav honom styrkan att leva. Och nu förstod han inte ens klart, men kände endast vagt inom sig att nej, han hade inte haft rätt i allt och inte alltid, det fanns något som han förbisett en gång i sina handlingar och nu måste betala för. Den omständighet att barnbarnet vaknat och ropat ”far!” i stället för ”farfar!” sökte det gamla hjärtat. Lidandet och förnedringen som han fått utstå de senaste dagarna hade visserligen sårat honom djupt, men en dag skulle också det vara glömt, men det faktum att hans sonson i detta hemska ögonblick inte tänkte på sin farfar och mormor, som var beredda att förtäras av eld för hans skull, utan på sin far och mor, innebar ett sådant lidande som inte skulle utplånas förrän i döden. Tänk bara, det var trots allt Jergesh som han från födseln hade lärt det rätta svaret på frågan: Vems pojke är du? och lärt honom att svara: Farfars. Detta har alltid varit gammal sed hos kazakerna: barnbarnen tillhör inte föräldrarna, utan den äldre föräldragenerationen. Och Toksanbaj försökte pränta in i pojken detta, att far

Pages: 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19 20 21 22 23 24 25 26 27 28 29 30 31 32 33 34 35 36 37 38 39 40 41 42 43 44 45 46 47 48 49 50 51