och mor är bra i och för sig, men de viktigaste, dyraste för honom – det var farfar och farmor. Och sanningen att säga hade han uppnått mycket. Så snart han var hemifrån en enda dag skulle pojken nästa dag springa och klaga hos sin far och mor. Och den gamle och hans gamla kvinna hade bara väntat på detta och ansatte nu barnet med förebråelser. Och sonen fick i sin tur sina fiskar varma! Att han inte tänkte på sitt barn, och att han inte brydde sig om sina föräldrar – hans enda bekymmer var att gå runt och vara chef för sin sovchos! Vad är du för chef ? Du kan inte ens uppfostra ditt enda barn, hur ska du då kunna lära ditt folk vett och förstånd? Om vi skulle dö, din mor och jag, kommer du säkert att sätta den stackars pojken på internatskola nästa dag!.. Och när han nu gick igenom allt detta i sitt minne undrade den gamle om han alltid varit så rättrådig som han trodde. Han mindes sin avlägsna ungdom, när hans far fortfarande levde. Han var den som verkligen hedrade de gamla traditionerna – inget barn fick lämnas med sina föräldrar. Han tog sina barnbarn till sig så snart de blivit avvanda och lät inte ens föräldrarna röra dem. Vid den tiden var fadern till Jergesh ungefär två år gammal. Han hade precis börjat gå. Han gick sent: hans morföräldrar släppte honom inte ur sina händer. Toksanbaj hade två äldre barn, en son och en dotter. Men de levde inte länge, båda rycktes bort i mässlingen. Om han skulle vara ärlig hade Toksanbaj aldrig hyst några särskilda känslor för sina barn: de fanns där bara, och det fick vara bra med det. För övrigt fick den gamle och den gamla kvinnan aldrig tid för tanken: Vi ska en gång dö, och din tid ska också komma! Det var först sedan jag förlorat mina äldre barn som mitt hus med ens blev tomt och kallt, som om rummen fått stå utkylda. Det var då som Toksanbaj för första gången upplevde denna egendomliga, okända känsla. Han började plötsligt sakna dessa barn, det fanns en sorg gömd någonstans i djupet av hans hjärta, en längtan efter något som var oåterkalleligt förlorat, men för inte så länge sedan hade han nästan inte märkt sina pojkar, som ständigt fyllde huset med skrik och skratt. Tidigare, när

Pages: 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19 20 21 22 23 24 25 26 27 28 29 30 31 32 33 34 35 36 37 38 39 40 41 42 43 44 45 46 47 48 49 50 51