hans hustru, tydligen förbittrad av hans liknöjdhet, plötsligt sade i vredesmod: Den lille har fått sin arm ur led, men hans farfar hittade en kiropraktor, men du bryr dig lika mycket som en stubbe! – ja, han hade viftat bort det hela: Lämna mig ifred, jag är trött på dina klagomål, ingenting kommer att hända med honom! Men så förlorade vi dem bägge, och bara smärtan återstod av de förflugna orden. Tydligt hade demonerna hört dem och bestämt sig för att lära mig en läxa … Efter begravningen hade hustrun gråtit tyst och bittert. Han ville trösta henne – men hur? Jag vankade runt, kände tårarna i halsen och gick ut på gården. På gården satt min far på en huggkubbe. Den gamle höjde huvudet tungt och tittade på Toksanbaj en lång stund. Toksanbaj skakade av någon okänd anledning och blev stående orörlig. Han får vid Gud inte märka mina tårar! Min far tolererade inte svaghet, inte ens vid tillfällen som detta. Men den gamle verkade inte ha lagt märke till något. Buttert sa han bara Vad gör du ute så här sent på natten? Gå och lägg dig! Och Toksanbaj backade snabbt tillbaka in i huset. Moldasan var ett efterlängtat barn – ja, hur tung hade inte förlusten av de båda äldsta barnen känts för Toksanbaj! Och det var kanske därför han inte kunde skiljas från honom en enda dag. Ibland ville han bara ta i det här lilla lätta paketet, bära runt på honom i huset, mumla meningslösa ord med näsan mot barnets panna. Men han var rädd för sin far, den gamle skulle bara sagt: Inget fjantande! Och det gick inte att resonera med honom. En dag passade han på att utnyttja föräldrarnas frånvaro och sprang omedelbart till sin hustru som matade pojken och frågade lite fånigt: – Hur mycket väger han? Som en hink vatten? Hans hustru skrattade: – Vadå hink? Lite mer än en säck med stomjölk. Vill du hålla honom? Hon såg på honom ömt, och det låg ömhet i hennes ord. Toksanbaj kände det och förstod att hon väldigt gärna ville att han skulle älska sin son, och att hans gamla inställning till barnen skulle försvinna för alltid. Vid ett annat tillfälle, när de gamla var bortbjudna på bröllop och de tre var ensamma hemma, satte han igång med så ystra lekar med sin lille grabb att de glömde tid och
Pages: 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19 20 21 22 23 24 25 26 27 28 29 30 31 32 33 34 35 36 37 38 39 40 41 42 43 44 45 46 47 48 49 50 51