rum och skrattade så de storknade. Tills helt nyligen hade Toksanbaj tyckt att det viktigaste var att komma ut ur huset fortast möjligt, att först då, utom dörrarna, tillsammans med vännerna, blev livet spännande och fritt och ingenting kunde jämföras med denna frihet, och att förlora den innebar att förlora allt. Och plötsligt – se här! Det var inte så. Han kände med ens att det var möjligt att vara oerhört lycklig tillsammans med sin familj, och denna lycka var ojämförligt mycket större än han hade trott. De hade hunnit avsluta sin måltid när hans far och mor plöts- ligt kom hem. Den gamle var envis! Det visade sig att han hade lämnat festen sårad över att han inte fick en bättre placering. Toksanbaj låg utsträckt på sängen med sin son bredvid sig. – Vad håller du på med! Tänkte du kanske amma honom? Faderns röst blev befallande. Toksanbaj flög upp ur sängen och mumlade någonting förvir- rat och osammanhängande: – Är ni redan tillbaka? Men festen …? – Du trodde kanske att vi skulle gå upp i rök? Valp!.. Har man sett vilken kärleksfull far vi har hittat! Och vad ska du din stackare med barn till, och vagga till på köpet? Försvinn med dig! Du kan sova därute, under baldakinen! Du kan vara glad om du blir en värdig far till ditt nästa barn. Toksanbaj gick mot dörren, olycklig, tom inombords, som en piskad hund. Hans far såg inte ens åt honom. Han verkade inte ta honom för en man. En slashas som inte hade minsta anknytning till barnet som låg i vaggan. Toksanbaj var då nära trettio, vuxen nog att betraktas som familjens överhuvud! Åren gick och historien upprepade sig. Moldasan växte upp, bildade familj och Toksanbaj blev farfar. Många gånger efteråt frågade sig den gamle: Ville han göra samma sak mot sin son som hans egen far en gång hade gjort? Och han sade till sig själv – knappast! Men trots detta hade en obegriplig önskan att ta barnet ifrån hans far också vaknat i honom, den hade brutit igenom stenen likt en spirande växt om våren och den gamle hade ingen kontroll över denna nya känsla. Det visade sig att ett barnbarn är kärare och rarare än en son. Och det fanns också en rädsla i själen: Vad skulle hända om dessa klumpiga unga människor som kallas föräldrar, och som alltid har bråttom iväg åt

Pages: 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19 20 21 22 23 24 25 26 27 28 29 30 31 32 33 34 35 36 37 38 39 40 41 42 43 44 45 46 47 48 49 50 51