pojkens liv, för Jergesh var den enda på jorden som kunde föra släktet vidare. Därför upphörde den gamle att ens tänka på flykt, det var därför han under olika förevändningar aldrig släppte greppet om sitt barnbarn, av fruktan att han då av misstag skulle väcka Omashs vrede, ja och då … Vad skulle hända då? Den gamle fruktade själva tanken. Det visar sig att människan kan vänja sig vid allt. Också sådant som hon förut fruktat eller blott och bart föraktat. Så den gamle gjorde sig till medbrottsling åt Omash, och förbannade honom inte längre eller ens sig själv, som han brukat de allra första dagarna. De hade stulit mer än en enda kärra på stäppen, och nästan varje natt återvände löddriga och trötta åsnor till byarna runt omkring. Kanske insåg deras ägare att någon förde bort dem under natten, men hur skulle man veta vem? Ingen kunde tro att det var skördefolk från stäppen. Men även om de kunnat peka ut en skyldig så låg det inte i kazakens lynne att ställa till panik för sådant strunt. Till sist kom allt tillbaka på sin plats. Omash måste snart ha insett att den gamle skulle ta reson. Och det konstanta raseriet hade lagt sig, ja Omash verkade ha blivit snäll, åtminstone for han inte längre ut i hotelser, nej han tillät sig rentav att skämta med den gamle då och då. Ja, människan är svag – Toksanbaj förvånades över sig själv: han kunde tala vänligt till Omash och kom ibland på sig med att tänka att egentligen hade inget ont blod funnits dem emellan. Fast nej, hans rädsla hade inte minskat, Toksanbaj var fortfarande försiktig med Omash, men trots allt arbetade de båda dag och natt sida vid sida – och är det möjligt för en människa att utan ände bära vrede i sitt hjärta? Ibland, när de vände hemåt med sin stulna malört, kunde han berätta någon lustig historia för Omash och skratta så han grät. Men andra gånger kunde en förtvivlan plötsligt komma över honom och bryta meningen mitt av. Och då kunde ögonen bli hastigt dunkla, anletsdragen hårdna och en suck, ett dämpat stön, komma ur hans bröst: Herre, förlåt mig syndare. Oftast hände detta när han märkt att Jergesh tagit efter honom och Omash och tanklöst, nästan obekymrat tog saker som tillhörde någon annan, och inte tycktes tänka alls på om han kunde göra så, om

Pages: 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19 20 21 22 23 24 25 26 27 28 29 30 31 32 33 34 35 36 37 38 39 40 41 42 43 44 45 46 47 48 49 50 51