det var gott eller ont. Melonerna var mogna och Omash glömde alldeles att sova. Varken den gamle eller pojken fick någon ro. Han lämnade dem att vänta under bron och fortsatte själv längs kanalen, och en halvtimme senare började mogna askgula meloner visa sig på vattnet gungande i rad som en kull gäss. Jergesh fångade in dem, och den gamle staplade dem på stranden. Strax var Omash tillbaka, melonerna stoppades i en säck och bars hem till hyddan. Varje gång den gamle kom att tänka på Omash skakade han bara på huvudet – han försmådde ingenting! Fanns det malört så plockade han malört, fanns det meloner så knyckte han meloner; fanns det bara någonstans att hämta, fågelbon eller brödsäd – allt skulle plundras, enbart för sitt eget bästa. För honom finns uppenbarligen inget begrepp som hette mitt – och ditt. O Allah, hur kan en människa leva som har glömt alla övriga människor! Och samtidigt ertappade han sig själv med att tänka: Jaså du, gamle man, du tänker mycket på andra? Så vem gav dig rätt att döma? Och återigen suckade han bittert: O Allah! I tre månader levde de bland de gröna kullarna. För den gamle var detta en tid fylld av själslig kamp och tvivel. Den gyllengula hösten hade flätat stänglarna hos malört och gulkayr med tunn, viktlös spindelväv. Skördemännen började också efter hand överge stäppen: hyddorna tömdes och många höstackar försvann. Stäppens gröna matta bleknade under solen och blev smutsgul, de höga popplarna i utkanten av byn som Omash ofta besökte brann som glada gyllene eldar i solnedgångens strålar. De viktigaste bestyren var redan avklarade, nu återstod en mindre del – de skulle frakta iväg och leverera sin skörd av malört. Även de statliga skördearbetarna hade avslutat sitt arbete. Vägen till butiken i byn var livligt frekventerad. Och på kvällarna hördes sång och musik från arbetslägret på stäppen. Ja, och varför skulle man klaga, om några dagar skulle fickorna fyllas med det trevliga prasslet av pengar, och alla de som hade krökt rygg i hettan och svettats i tre månader kunde äntligen återvända till sina hem. Nu var allesamman sysselsatta med att räkna ut hur mycket de skulle få, och de mest otåliga hade till och med hunnit skriva hem och skryta om sina förtjänster. Men även om allesamman i andanom redan satt på sina resväskor hade de mycket arbete ogjort. Specialutrustade skördemaskiner med balpackare skulle samla

Pages: 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19 20 21 22 23 24 25 26 27 28 29 30 31 32 33 34 35 36 37 38 39 40 41 42 43 44 45 46 47 48 49 50 51