bekymrad, och orolig för sitt barnbarn. Och hon har säkert hört att vi är färdiga med arbetet. Nu sitter hon förstås ute på gatan hela dagen och spejar så ögona blöder. Fast å andra sidan, hur kan vi lita på den här banditen? Han försvinner till staden, tar alla pengarna, och sedan ser vi inte röken av honom. Det är gjort i en handvändning. – Hördu, gubbe lilla, sade Omash muntert. Du litar kanske inte på mig? När jag stal all malörten så kan jag försvinna med alla pengarna också, är det så?.. Toksanbaj ryste: Omash hade läst hans tankar, förbaskat också! Men han svarade som han var van, smickrande och inställsamt: – O nej, nej, vad tror du? Skulle jag inte kunna lita på dig, käre vän? Jag tänker på min gamla gumma och undrar hur hon har det. Kan vi inte allihop samlas hos oss, hos farmor, smaka hennes goda mat, och sen kan du resa till stan, och vi kommer efter. – Du är som ett barn, gamling. Vadå för mat? Och vem ska lämna malörten? Åk ni hem. Och vi hinner nog smaka på din gummas mat när vi har hämtat pengarna. Vi ställer till med en fest som du inte glömmer. – Vi gör som du vill. Ha en lycklig resa, och må Allah välsigna dig. Vi kommer tillbaka om tre–fyra dagar. Det hade hunnit bli över midnatt när de båda kom hem. Även om den gamla kvinnan hade väntat på dem kunde hon inte ha en aning om att de skulle komma vid den här tiden på dygnet. Hon vaknade sömndrucken och förvirrad. Först när hon hörde barnbarnets röst rusade hon upp ur sängen och flög emot Jergesh som en fågel, omfamnade honom och stack näsan i hans hår som doftade av sol och malört. – Min älskling, farmors egen, min ende, min lilla sol, nebusjko – himmel … Inga skatter fanns på denna jord som hon kunde jämföra med sitt barnbarn. – Herre Gud, vår skapare, jag fick ändå återse dig levande och oskadd! fortsatte den gamla kvinnan medan hon torkade tårarna med klänningsfållen. – Min kära, mitt hjärteblod. Men vad skulle ni med denna malört, måtte den förtorka till sina rötter!.. Ingen människa svälter just nu … Som jag har väntat och väntat på er – jag har inga tårar kvar. Jag har förbannat mig själv hundra gånger för att jag lät

Pages: 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19 20 21 22 23 24 25 26 27 28 29 30 31 32 33 34 35 36 37 38 39 40 41 42 43 44 45 46 47 48 49 50 51