dig resa, mitt lilla hjärteblod, Gud vet vart. Du har blivit mager, min käre … Hon fortsatte en lång stund att oja sig för sitt barnbarn och sade någonting om pengarna de hade tjänat och må dessa pengar förgöras som hade fått dem att brännas i solen en hel sommar. Så släppte hon äntligen pojken, men tårarna fortsatte att flöda ur hennes gamla ögon, och det var som om det inte fanns någon ände på dem. Toksanbaj visste att dessa tårar befriade henne från den längtan som hade plågat henne under deras bortovaro. I denna stund mindes hon kanhända Moldasan och sörjde också honom; kanske gömde sig en annan tanke bakom hennes ord till barnbarnet: om din far fått leva skulle detta aldrig hänt. Den gamle kunde nästan säkert säga att det var så, men låtsades ingenting förstå. Han skrek åt henne: – Nu får det vara nog! Varför dessa klagovisor mitt i natten? Ditt barnbarn fick lära sig en mans liv och förtjäna pengar till sitt hus. Nej, ingenting att glädjas åt – utan bara tårar! Tänd ljus åtminstone och ge oss lite te. Det gamla huset, utkylt som en eldplats efter att nomader dragit vidare, fylldes med ljud och skratt till farfaderns och sonsonens hemkomst. Som om de djupblå fönstren inte vändes emot natt, utan mot ljusan dag. Strax satte tjänstefolket fram ett dukat bord. Den monotona sången från en gammal samovar med monogram i guldarbete hade en lugnande inverkan på sinnet och fyllde alla tre är med lugn och glädje, och tro på livets fortbestånd. Den gamla kvinnan kunde inte ta ögonen från sitt barnbarn. Var det så länge sedan han var blott ett barn, och nu är han nästan vuxen, manlig. Hon ville sätta honom här bredvid sig av gammal vana, stryka honom över håret, men han kände sig med ens besvärad och flyttade sig bort med ett besvärat leende och började liksom alltför hastigt dricka av sitt te. Den gamla kvinnan blev försiktig. Länge, länge såg hon på sitt barnbarn, men oavsett hur mycket hon försökte såg hon inte längre i hans mogna ansikte den näpna barnslighet som hon älskade så mycket. Det tycktes henne som det var helt nyss som hennes egna barn var små, men innan hon ännu hunnit tänka efter hade också hennes sonson blivit vuxen och den söta doften av mjölk, som ständigt var en del utav hans kropp, kom snart

Pages: 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19 20 21 22 23 24 25 26 27 28 29 30 31 32 33 34 35 36 37 38 39 40 41 42 43 44 45 46 47 48 49 50 51