att bytas mot en lukt av manlig svett och bitter malört. Så är tidens gång! Hon sträckte ofrivilligt ut handen mot Jergesh och strök hans styva svarta hår och berättade att han nu måste sova för sig själv. Före denna resan hade han alltid haft sin plats hos henne. Så all den kärlek hon sparat i sin ensamhet, alla ord hon hade förberett, skulle aldrig nå honom, de skulle stelna djupt därinne. Hon kände något bittert stiga upp inom sig. Men grämelsen var flyktig. Hennes gamla hjärta, som hade vants vid allt, kände snart att bakom pojkens allvarsamma ansikte gömde sig en mognad som spirade som gräset i april hos deras enda efterkommande, och att glädjen över detta var oändligt mycket större än den som hon som farmor hade upplevt då när barnbarnet fortfarande var litet – mycket större! Hon tackade tyst den allsmäktige för denna upptäckt med ett leende som bara hon själv förstod. När de gamla hade lagt sitt barnbarn talades de länge vid. Toksanbaj kunde inte motstå frestelsen och med ett förstulet leende berättade han att de inom fjorton dagar skulle ha minst tre tusen rubel i huset. Och den gamla kvinnan blev alldeles röd i ansiktet av glädje över nyheten. – Om jag minns rätt hade du några besparingar efter ramadan, sade han efter en stund. – Dem klarar jag mig inte utan! Hon stirrade frågande på honom: Varför behövde han plöts- ligt de här pengarna? – Du har väl inte rört dem? – Jag har tagit lite till te och socker. Ja, och för ett tag sen, när jag hade fått din pension, kom flera barn hit och sjöng zjarapazan tillsammans med mulla Ospans pojke. – Jaha. – Jag gav dem sju rubel. Resten har jag inte rört. Jag vet inte säkert hur mycket … Den gamla kvinnan öppnade locket till en gammal kista och letade och tog upp en vit påse. – Här är de, räkna dem. Toksanbaj räknade pengarna två gånger. – Etthundrafemtioen rubel. Har du betalat tillbaka vad vi var skyldiga Aidarkul? – För länge sen, strax efter att ni hade gett er iväg. Han kom farande alldeles vild: Ojbaj, min pojk har telegraferat från Lening- rad, han ska ut och göra praktik och ber om pengar. Jag sa åt honom att din pension skulle komma om två dagar och att han fick vänta. Det kan jag inte, säger han. Så

Pages: 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19 20 21 22 23 24 25 26 27 28 29 30 31 32 33 34 35 36 37 38 39 40 41 42 43 44 45 46 47 48 49 50 51