Omash såg föraktfullt på den gamle. Och Toksanbaj kom plötsligt ihåg att han hade använt exakt samma ord själv för inte länge sedan. Han skakade på huvudet som om han först nu slagits av sitt dåliga minne, och viftade avvärjande med handen: – Ta mig dit du vill. Skynda dig, annars blir vi stekta i den här hettan.

2.

Omash ordnade ett litet billigt hotell åt dem i utkanten av staden och gav sig sedan direkt iväg till mottagningspunkten. Den gamle gick runt i korridorerna och spejade i alla vrår och blev snart övertygad om att det inte fanns någon ordning alls, hotellgästerna gjorde precis som de ville. Och vad annat var att vänta om det till sextio rum inte fanns mer än en enda våningsup- passare, som samtidigt fungerade som städerska, en klen, astmatisk gammal kvinna. Toksanbaj insåg att om han hade velat kunde han ha parkerat en lastbil under fönstren och kört iväg med hela inredningen – ingen skulle märka någonting. Men konstigt nog gillade han oredan: han kände sig lugn. Han lyfte ut madrassen och sängkläderna ur sängen och lade ut dem på golvet – det kändes mera hemvant och därför bekvämare. Han klädde av sig och sträckte sig ut på sin hårda bädd och pekade upp i taket med sin gråstrimmiga skäggstump. Eftersom de saknade bekanta i staden fick de tillbringa hela dagarna på hotellet. Den gamle låg mesta tiden på sin madrass, och Jergesh, som var pigg på att se sig omkring, vågade dock inte annat än att rätta sig efter sin farfar, som inte lät honom gå längre än ut på gården. Omash blev därför den enda kontakten de hade med yttervärlden i sin självvalda fångenskap. Toksanbaj tog emot honom med sådan glädje, som om den forna avgrundsanden stått honom närmare än hans eget kött och blod. När Omash dök upp i rummet glömde den gamle alla förolämpningar och förödmju- kelser som han hade tvingats utstå ute på stäppen, likaså försvann tanken på synd, som hade varit hans konstanta följeslagare på sistone. På kvällen den tredje dagen verkade Omash vara på gott hu- mör. – Är dina fickor beredda, gamle man? frågade han. I morgon eftermiddag blir pengarna klara! – Hurra! ropade pojken och flög upp. – O Allah, tack för all din barmhärtighet! fyllde hans farfar i. – Hurra – det stämmer, sade Omash med en blick på Jergesh. Och din Allah

Pages: 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19 20 21 22 23 24 25 26 27 28 29 30 31 32 33 34 35 36 37 38 39 40 41 42 43 44 45 46 47 48 49 50 51