– han vände sig till den gamle – är helt på sin plats. Var det inte Allahs förtjänst, och inte min, att vi möttes, inte sant? Den gamle blev förvirrad. – Säg inte så. Först Gud, och sen du. Den gamle tvekade … Hur mycket blir det, fick du reda på det? – Givetvis fick jag det. Ettusen sexhundra vardera! Är du nöjd? Jag vill mena det! Detta är frukten av ditt arbete. Om du inte lyssnat på mig skulle du suttit här med fem eller sex hundra. Och de kan inte sträckas särskilt långt: täpper du igen här, så blir det hål där! Men Omash vet hur livet ska levas! Och du säger – Allah, gamle man. Hur mycket kunde du förväntat dig av din Gud om inte jag hade varit!.. Den gamles godmodiga ansikte bleknade plötsligt, och leendet försvann från hans läppar. Därborta på stäppen, medan de stal malörten, förbjöd han sig själv att se det som en synd, övertygade sig själv om att han var tvingad att göra detta: han kunde inte lämna ut sitt barnbarn åt Omashs nåd. Men nu svävade inte längre den tunga knytnäven över deras huvuden. Stunden hade kommit för honom att betrakta sin skuld med nykter blick. Och skulden hade tagit sin boning inom honom, den plågade honom in i hjärterötterna. Och oavsett hur Toksanbaj ansträngde sig för att glömma alltsammans, lugna sig själv och säga sig att det onda som gjordes redan var gjort och att det inte var nödvändigt att plåga sig själv i onödan, hemsöktes han ständigt av samma tanke. Den mognade inom honom som ett gökägg som lämnats i ett främmande rede, och gnagde nu på hans samvete som om det varit ett skal, och arbetade sig gradvis igenom detta skal som en fågelunge. Och när han återvänt hem försökte han för att behaga sin gamla kvinna hela tiden driva denna tanke ifrån sig. Men den levde inom honom och blev starkare, och han visste det. Och för att säga sanningen hade han slaktat lammet och bjudit sina gäster för att i någon mån tvätta bort synden inför den allsmäktige. Hans tanke gällde pojken, hans barnbarn, Jergesh. I morgon skulle han få mycket pengar, pengar som likt marsbäckarna var fulla av skräp, och mera ont än gott. Men pojken skulle antagligen inte döma honom för detta. Han gladde sig över att de skulle få dessa pengar –

Pages: 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19 20 21 22 23 24 25 26 27 28 29 30 31 32 33 34 35 36 37 38 39 40 41 42 43 44 45 46 47 48 49 50 51