på sitt barnbarn och han såg tårar i pojkens ögon. – Ata, har han lurat oss? – Det kan jag inte tro. Han kommer. Han försökte låta övertygad, men det fanns ingen övertygelse i hans röst. Men för att lugna sitt barnbarn knuffade han sig fram till kassörens lucka. – Käre vän, har ni gjort en utbetalning i dag till en djigit som heter Omash? – Efternamn? – Jag vet faktiskt inte … – Hur skulle vi då kunna veta? Hit kommer hundratals människor varje dag. – Det är en stor karl, lång och bredaxlad. – Allihop ser ut på det viset, farsan, har du glömt det? – Nästa! Den gamle lämnade kön. Pojken sprang förhoppningsfullt fram till honom, men anade genast att hans farfar inte hade fått reda på någonting. Han stannade halvvägs med sänkt huvud. De traskade tillbaka till hotellet bedrövade, som om de just hade begravt en släkting. Allting störtade samman och krossades i bitar. Sonsonen kastade sig på sängen och grät bittert. Även Toksanbaj hade svårt att behålla fattningen. Men varför, varför hade Omash hela tiden eggat upp deras förväntan? Nu sköljdes den bort som av en våg och de lämnades kvar ensamma på en ödslig strand. Hur mycket Toksanbaj än försökte kontrollera sig själv, hur han än intalade sig att alltsammans skulle ordna sig till det bästa, att alla problem som plågat honom skulle bli lösta, gjorde tanken på den gamla kvinnan som hoppfullt väntade på honom att det blev tungt att andas. Han kunde inte längre hålla tillbaka tårarna – Omashs bedrägeri var alltför oförskämt, och vreden kvävde honom. Heta droppar rullade nedför kinderna och försvann i skägget, han kunde känna den salta smaken av tårar på läpparna. Det hade blivit nästan alldeles mörkt när dörren plötsligt slogs upp och Omash störtade in, blek som ett lik. Farfar och sonson flög upp och stod som förstenade. Toksanbaj ville säga något, men kunde inte: han hade aldrig mött en lika väldig man tidigare. Omash föll på knä. Hans röst, som nyss hade skallat vida om- kring, var nu svag, förbittrad och darrande: – Ojbaj, ata, Gud har straffat mig! Straffat, straffat!.. Pengarna … Alla pengarna … har de tagit, stulit!.. Allt, alltsammans tog de!.. Varför tog jag inte med mig er, jag blev plundrad, rånad?.. Fem djigiter … Mitt på ljusa dagen! Den gamle återvann fattningen först när hans barnbarn sprang fram till honom och skrek: – Farfar, pengarna är borta, det finns inga pengar! 

Pages: 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19 20 21 22 23 24 25 26 27 28 29 30 31 32 33 34 35 36 37 38 39 40 41 42 43 44 45 46 47 48 49 50 51