min rygg. Gudskelov slipper jag släpa på den längre. Pojken såg storögt på sin farfar. Det verkade som om han bör- jade förstå ett och annat. Han frågade bara: – Farfar, vart ska vi ta vägen i natt? – Vi sover över på busstationen. Vi tar första bussen i morgon och går resten av vägen. De gjorde sig hastigt i ordning, klädde sig, snörde ihop sina vid det här laget tunna knyten och stoppade dem i en stor svart väska, köpte några gåvor och gav sig iväg. – Farväl, min käre Omash, sade Toksanbaj, vi har varit färdkamrater en tid, och om vi skulle stå i skuld på något sätt så tänk inte illa om oss. Gud välsigne dig. Han sträckte fram sin hand mot Omash. Och nästan som i ett slags halvdvala höll den jättelike mannen fram sin stora labb. Han stod kvar och kände att hans kindkotor var hårt samman- pressade, men han kunde inte göra någonting åt det, han rörde sig inte ens. Först nu insåg han att den gamle, som han kunnat vika ihop dubbel och stoppa i fickan, var tusen gånger starkare än han. Han insåg med förvåning och bävan hur den gamle enkelt och okomplicerat hade genomskådat honom och satt honom på plats. Och bara att komma på en sådan sak – bjuda hem honom! Omash kände att han blivit krossad, levande begravd, utraderad inte bara ur livet, utan också ur minnet. Han vägrade, ja, var inte van att finna sig i sådant. Men vad kunde han göra? Kasta sig över den gamle, bryta ryggen på honom, slita ut hans giftiga tunga? Men han vågade inte ens röra sig ur fläcken. Och pojken stannade i dörren, såg uppmärksamt på Omash, och gick så efter sin farfar och suckade.

4.

Följande söndag tog Toksanbaj, som han lovat Omash, en ko med kalv till marknaden. Sonsonen gick vid hans sida: han skulle snart börja sina studier, och den gamle tänkte sätta honom i en internatskola. Men mest av allt önskade han att hans barnbarn skulle få se hur han gjorde upp sin affär med Omash, förutsatt att denne kom till mötet. I går hade Toksanbaj träffat en överenskommelse med chefen för statsjordbruket om ett lagom betungande arbete, och detta gladde honom. – Driv inte på så kraftigt, sade han till Jergesh. Kalven är fortfarande liten och tappar lätt orken. Så suckade han: O Allah. Nu skulle han på gamla dar återigen gå igenom samma svårigheter som han en gång gjort för att kunna ge sina egna barn en start i livet. Men det skrämde honom inte. Han bad endast ödet om en tydlig färdriktning och goda föresatser.

1974 

Pages: 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19 20 21 22 23 24 25 26 27 28 29 30 31 32 33 34 35 36 37 38 39 40 41 42 43 44 45 46 47 48 49 50 51