Och för det mesta hade hon dessutom rätt: om du inte tjänar extra pengar under sommaren så kommer tre personer att leva snålt på en enda pension. Och han måste till råga på allt ta sitt barnbarn till staden – det fanns ingen sjätteklass i byskolan. Även om han sålde den sista kon som var kvar i huset skulle det inte hjälpa mycket: som ordspråket säger – som att strö aska för vinden, det skulle möjligen räcka till te och socker. Han kom ihåg att hon nyligen hade varit sjuk. Gud förbjude att något allvarligt händer – då blir han ensam i världen med sitt barnbarn! Ingen skulle ta hand om huset eller ge honom te. Det var kusligt att ens tänka på. Och han själv hade, för att säga som sanningen var, börjat förlora krafterna. Om han nu, tack och lov, kunde hålla sig på benen, gällde det att sörja för sonsonens framtid innan det blev för sent. Om något skulle hända honom i morgon – att han inte kan ta sig ur sängen – vilka hjälpsamma händer har han då att hoppas på? Dessa tankar lämnade inte Toksanbaj någon ro ens när de hade inrättat sig i den lilla hyddan, som hade övergivits av sina ursprungliga invånare och redan hade blivit något skranglig och tilltufsad av vind och regn. Under de två eller tre timmar som hade förflutit från det ögonblick då de lämnade grälet och djigiterna bakom sig hade den gamle i tankarna genomvandrat hela sitt liv, från den tidigaste barndomen och ända till i dag. Det låg mycket sorg, lidande och umbäranden bakom honom längs vägen. Men det förflutna, liksom en falnande gnista, bränner inte längre, minnena river sällan sår i själen, smärtan dröjer vid de senaste förlusterna, de senaste förnedringarna. Var det kanske ålderdomen? Och just därför som han blivit lättstött som ett barn? Eller kanske att han efter sonens död kände sig föräldralös och hjälplös, att han blivit inbillningssjuk och ängslig? Vem vet? Enbart minnet av de unga plockarna som så hjärtlöst kört iväg dem skar i hjärtat, gav en bitter eftersmak. Starka, friska män som borde ägna sig åt att böja järnstänger med sina bara händer, men uppför sig som jag vet inte vad … Och de säger vad? Min gamle käre Moldasan var beredd att lämna sin sista skjorta till en behövande, den sista brödbiten till en hungrande … Har de verkligen

Pages: 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19 20 21 22 23 24 25 26 27 28 29 30 31 32 33 34 35 36 37 38 39 40 41 42 43 44 45 46 47 48 49 50 51