Ett envist höstregn duggade för andra dagen i följd. Det hade börjat med en bullrande, hotfull vind, som efter att ha lugnat sig något övergick i ett genomträngande skyfall som drev alla människor inomhus. Försonade med sitt dystra öde tystnade de gulnade löven i väntan på ännu kärvare prövningar från annalkande frostiga tider. Zejnep hade ingenting särskilt att göra i stan, och båda regndagarna satt hon i självvald isolering i sin tvårummare på andra våningen i ett femvåningshus i utkanten av stadsdelen Airport. Här fanns varken stora affärer, biografer eller parker, utan bara en handfull varustånd och enstaka skomakare och järnhandlare. Och en tidningskiosk. Men om vi ska vara riktigt noga får vi inte glömma bort skjutbanan, som stöttade upp ena väggen åt järnhandlaren … Zejnep hade länge känt sig ganska nöjd med enbart starkt te och bekymrade sig inte nämnvärt över sina tomma grytor och kastruller, och i dag hade hon på det hela taget gett efter för en besynnerlig apati och brydde sig inte ens om att gå till affären på morgonen för att köpa bröd och lite mjölk att hälla i teet. Hon kände sig till och med för lat för att gå till grannarna och låna en del småsaker. Så hon vandrade runt i köket, korridoren och rum- met och höll tillgodo med vad Gud hade sänt i hennes väg. Det var svårt att säga om solen hade gått ned eller om det var dimman som hade tätnat, men på något vis hade det mörknat och alla föremål i hennes lägenhet hade förlorat sin form och blivit till enbart mörka fläckar mot de vita väggarna. Det hade alltså mörknat, inte mer med det … Vilka speciella bekymmer och problem kunde människorna ha i detta hus? Vad kunde det finnas som deras tid eller kraft inte räckte till för? Allting fanns ju tillgängligt och till och med inom räckhåll. Däremot fanns inget behov av att göra upp eld, bära vatten … Man behövde bara gå och handla ett par gånger i veckan och sen var det inte mer med det. Ingen behöver en och man själv behöver inte bry sig om en människa. Ja, livet i staden är så här, somliga blir knäckta av det, andra enbart kalla och likgiltiga. Men man kan inte skylla på någon, var och en har sitt eget liv, sina egna bekymmer. Och om någon skulle knacka på hos en granne så

Pages: 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19 20 21 22 23 24 25 26 27 28 29 30 31 32 33 34 35 36 37 38 39 40 41 42 43 44 45 46 47 48 49 50 51 52 53 54 55 56 57 58 59 60 61 62