går aldrig vilse, han finner alltid ett sätt att komma dig nära, och en dag kommer han och lägger sin snara runt din hals. Eller hade han kanske redan tagit sin boning inom honom, i hans lekamen och väntade tålmodigt på sin tid och gömde sig som vakteln i vetekärven. Ajtore lyfte sina kalla, rynkiga händer och höll dem framför ögonen, och plötsligt fick han en känsla av att de inte var hans egna händer, utan någon annans, en främling, som han aldrig sett. Skrämd gömde han snabbt händerna under bordet. Hans värdinna kom in med te och kakor på en stor silverbricka. De vardagliga orden som brukar sägas i sådana ögonblick, träffade honom som en elektrisk stöt. – Hade ni tråkigt här alldeles ensam? – Ähm … nej, svarade han förvirrad. För att inte förråda sitt tillstånd skrattade han nervöst. – Jag tror att ni var helt förlorad i era minnen. – Ni har rätt, det sägs ju att tankarna kan få makt över en människa dit hän att man inte vet om man ska skratta eller gråta. – Gå inte vilse, känn er som hemma, sade Zejnep hjärtligt. Hon hällde upp te i en skål och satte framför sin gäst. Ajtore brände sig vid den första klunken te, men hejdade sig ändå inte utan tömde skålen i ett drag och räckte den till Zejnep. Värdinnan fyllde den omedelbart. Utan att dröja, och med påtagligt välbehag, tömde han även den andra koppen, och tog först då ett djupt andetag, såg uppmärksamt på Zejnep, som om han nu först insett var han befann sig och hur han kommit hit. – Jag var alldeles torr i halsen, sade han som ursäkt för sin tetörst. – Drick lite mera. Ajtore sträckte omgående fram sin skål. – Det är ganska egendomligt, sade han. När jag var på semester på Krim bryggde jag många gånger samma indiska te i en och samma tekanna. Men min uppfattning är att te som lagas av en kvinnas hand är betydligt smakligare. Denna enkla komplimang från en helt främmande man berörde Zejnep angenämt, det var länge sedan någon hade gett henne beröm som värdinna. – Ibland beror det på vattnet, sade hon blygsamt och tittade ned. Just i det ögonblicket ringde telefonen, som hade varit tyst hela dagen, och Ajtore och Zejnep tittade båda på den. – Det måste vara min son Jertay. Han skulle komma hit, men

Pages: 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19 20 21 22 23 24 25 26 27 28 29 30 31 32 33 34 35 36 37 38 39 40 41 42 43 44 45 46 47 48 49 50 51 52 53 54 55 56 57 58 59 60 61 62