om hur min son blivit lurad och fått klara sig själv, att han inte höjt sin hand mot någon, att han kommit till platsen för slagsmålet efter alla andra … Och jag min toka skrev åt alla håll och skadade bara mig själv. Lag är lag, fick jag höra, och ingen kan vrida den efter eget gottfinnande. Men alla förstod att min son hade skrivit det där olyckliga pappret på den andres tarvliga inrådan, alla visste det, men vad kunde de göra! Det är inte konstigt att talesättet säger att det som skrivs med penna inte kan huggas bort med yxa. Sex år fick han och jag fick mitt straff. Zejnep började gråta bittert, som om hennes son just hade fått sin dom samma dag. Hon tog upp en stor näsduk ur fickan och torkade ansiktet och ögonen. – Men den andre då? Ministerns son? – Vad brydde sig han? Han går fortfarande fri, som om ingenting har hänt. Jag pratade med honom och hans far. Men inte brydde de sig om vad jag sa. Var er son inblandad i slagsmålet? Ja. Lämnade han en skriftlig bekännelse? Ja. Vad vill ni att vi ska göra? De båda pratade som om de var papegojor. De hade kommit överens i förväg. – Vilket pack! sade Ajtore ursinnigt. De där som trampar hedern under fötterna, spottar på samvetet! Åh, hur många av dem vandrar omkring på jorden? Jag har sett tillräckligt många såna skurkar i mitt liv, kära syster … Förresten, ni verkar vara yngre än jag, och jag hoppas att ni inte blir sårad om jag kallar er som det brukas kazaker emellan – syster? Zejnep, som just hade gråtit, lade ifrån sig näsduken och skrattade. Det gamla såret hade sedan länge läkt, och även om det ibland väckte tårar ersattes de lika lätt av skratt. – Det får mig att tänka på den gamle gubben som ville kalla en annan gubbe för svärfar. Vad är jag för en syster? En gråhårig kvinna … Det är lika dumt som att sätta sadel på en ko. – Ja, det är pinsamt, jag har suttit här så länge, ätit bröd och salt vid ert bord, och har fortfarande inte brytt mig om att fråga efter ert namn. Vad heter ni, syster? Ajtore betonade avsiktligt skämtsamt det sista ordet. – Jag heter Zejnep. Men alla kallar mig azhe. Så kallades en av mormödrarna i släkten.

Pages: 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19 20 21 22 23 24 25 26 27 28 29 30 31 32 33 34 35 36 37 38 39 40 41 42 43 44 45 46 47 48 49 50 51 52 53 54 55 56 57 58 59 60 61 62