blir man som regel stående i farstun och ber om ursäkt för att man stör. Ursäkta att jag besvärar … Zejnep hade varit pensionerad i drygt en månad. Nu när jag äntligen får min ledighet kommer jag inte lyfta ett finger, hade hon tänkt drömmande, men tji fick hon – nu när hon nått fram till sin pension visade det sig att det var mycket bättre när hon ar- betade, hon var sig själv, utförde det arbete som hon hade framför sig. Och det fanns ingen tid att grubbla, hon var sysselsatt, och på kvällen var hon trött, som alla vanliga människor. Men när man inte har någonting för händer finns det ingenstans att gå, det finns så många saker att ändra på, så många tankar att omvärdera, överallt frågetecken! Och om det bara hade varit så att varje syssla hade sin början och sitt slut, men det har de inte, det finns inget slut och ingen nytta med något, det är som om man trampade runt i en cirkel. Av alla vardagsbekymmer återstår bara känslor och suckar … Och bekymren om barnen. De har sitt eget liv, och Zejnep har hela tiden känslan att de inte klarar sig utan henne, att de hela tiden väntar på att hon ska rycka in och ta hand om allting åt dem. Hon kunde inte ens föreställa sig att hennes söner, som hade varit gifta länge, lyssnade mer på sina fruar än till sin mammas råd, och även om de ibland förde henne på tal tycktes de kunna klara sig utan henne. Den tanken dök trots allt upp hos henne emellanåt, men hon avfärdade den lätt. Det hade faktiskt funnits en tid då de skulle ha gråtit blod om hon var borta en enda timme. De kastade sig om halsen på henne och grät bittert, som om de varit ensamma i världen … Hennes man hade dött när hon hade fyra barn som kommit i tät följd, och Zejnep tvingades ta ett tungt och slitsamt arbete för att kunna försörja dem. Förskolorna var lätt räknade vid den tiden och på morgnarna fick Zejnep placera ut barnen hos sina vänner, och på kvällen, efter jobbet, samla in dem runt hela staden. På den tiden kom de rusande till sin mamma så snart de fick se henne, som om hon varit deras enda frälsning. För att komma hem måste de byta buss två gånger, och

Pages: 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19 20 21 22 23 24 25 26 27 28 29 30 31 32 33 34 35 36 37 38 39 40 41 42 43 44 45 46 47 48 49 50 51 52 53 54 55 56 57 58 59 60 61 62