var en bild av en man i helfigur. Det syntes på honom att fotografiet var taget på femtiotalet: vit stalinjacka, keps med stukad skärm, ridbyxor och pösiga kromstövlar. Mannen såg väldigt självbelåten ut, med käckt uppsvängda mustascher, ena handen på höften, ena benet utställt och en arrogant fråga i ansiktet, accentuerad av ett leende: ”Det här är jag, vem är du?” Till höger, på en hög trebent piedestal, stod en liten vas med konstgjorda rosor. Mannen lutade sin andra armbåge mot denna piedestal och frågade med hela sitt utseende: ”Nå, varför står du där bredvid mig?” På sidan av vasen fanns en snirklig inskription: ”Vänta på mig.” Ajtore brast ofrivil- ligt i skratt. Vänta på mig! Herregud, varför ska alla vänta på dig? Av allt att döma var fotografiet inte taget vid fronten, det såg mera ut som om han hade vandrat in i bilden på promenad genom en basar, där han nyss inhandlat sin kostymering. Varför ska vi vänta på honom? På baksidan var ett annat foto fastklistrat. Och på detta såg man en smärt flicka med glatt och öppet ansikte som var klädd i randig klänning med bred krage. En tjock fläta vilade på den höga barmen. Zejnep, gissade Ajtore när han studerade de flickaktiga dragen – samma tjocka hår! Hon log också en aning, men såg mest förvirrad ut. Trots att fotot var tummat och hade gula fläckar runt kanterna förmedlade det ungdomens skönhet och friskhet och en stilla känsla av lycka. Tiden är så grym! tänkte Ajtore högt för sig själv, utan att ta ögonen från den unga Zejnep. – Människan är din förströelse, och skönheten är en billig leksak! Först smickrar du och vårdar oss, och sedan berövar du oss allt och lämnar oss i stället med rynkor, smärtande rygg och en slocknad blick. Han studerade återigen bilden av mannen. Fan, så självbelåten! Är det uppblåstheten för makten över Zejnep? – tänkte Ajtore svartsjukt. Telefonen på bordet ringde som besatt. Först märkte Ajtore den inte, men efter den femte signalen sneglade han ofrivilligt åt apparaten. Men telefonen slutade inte ringa. Tydligen var den som ringde en påträngande person, eller också visste den säkert att abonnenten alltid var hemma. Till sist upphörde telefonen att ringa. Ajtore suckade ofrivilligt av lättnad och återvände till albumet. Många av bilderna lade han undan utan att titta på dem. Medan han bläddrade igenom bilderna tänkte Ajtore för sig själv att
Pages: 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19 20 21 22 23 24 25 26 27 28 29 30 31 32 33 34 35 36 37 38 39 40 41 42 43 44 45 46 47 48 49 50 51 52 53 54 55 56 57 58 59 60 61 62