denna samling av bilder, som var hämtade från olika tidsperioder, beskrev Zejneps liv och de människor som omgett henne. Och tillsammans med dem frystes samhällets liv, dess smak, seder och kultur i bilderna … Allt detta visar sig kunna återspeglas i ett vanligt familjealbum i ett genomsnittligt hem. Med denna tanke i bakhuvudet började han betrakta bilderna av främmande människor med förnyat intresse, men just då började telefonen ringa igen. Den slutade inte förrän den tionde signalen hade förklingat. Ajtore böjde sig åter över albumet, men telefonen ringde på nytt och ännu mer pockande. Ajtore reste sig, gick fram till telefonen och bestämde sig för att säga att frun i huset var utgången. Han tog upp luren långsamt. Rösten i andra änden började knattra på nervöst, som om samtalet hade pågått länge och man hade kommit ihop sig om ett eller annat: – Hallå? Mamma! Varför svarar du inte? Sover du eller har du varit ute? Varför bråkar du med Aigulinas mamma? Varför? Tror du inte att jag kan tala för mig själv? Vem är jag, tror du? En snorunge som inte kan ta ett steg utan dig? Hallå? Mamma! Varför säger du inget? Hallå! Ajtore lade på luren. Jag borde inte ha tagit telefonen, tänkte han. Telefonen ringde oavbrutet, men den här gången ignorerade Ajtore den. Tio minuter senare var Zejnep tillbaka. Hon steg in genom dörren och ropade från tamburen: – Nå, har ni gjort er hemmastadd än? Det visade sig att de inte säljer vin på kvällen, så jag fick tigga mig till två flaskor. – Två? Varför så mycket? Låt mig … Ajtore tog hennes kasse och gick mot köket. – Det var tungt, vad har ni här? – Det är inte mycket man får tag i så här före stängningsdags. Men låt nu mig ta hand om middagen, så kan ni sätta er och vila så länge. – Kommer inte på fråga, jag vilade mig tillräckligt på Krim, jag vill hellre hjälpa till i köket. Zejnep spolade av köttet, tog ett stycke vitost från kylskåpet och lade alltsammans i en gryta. – Er son ringde nyss, sade Ajtore. Jag lät bli att svara två gånger och stod inte ut den tredje gången. Han måste ha trott att jag var ni och skällde ut mig. – Usch! suckade Zejnep. Vad sa han? Vem sa ni förresten att ni var? frågade hon oroligt. – Oroa er inte,

Pages: 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19 20 21 22 23 24 25 26 27 28 29 30 31 32 33 34 35 36 37 38 39 40 41 42 43 44 45 46 47 48 49 50 51 52 53 54 55 56 57 58 59 60 61 62