TRANSITPASSAGERAREN

om jag hade kunnat växa över natten. Jag minns att jag ritade av min hand på ett papper, och sen jämförde jag bilden med min egen hand så snart jag vaknade på morgonen. Ibland passade handflatan inte in i teckningen. Jag sprang sen till min mamma med ett glatt skrik: Mamma! Jag har blivit en djigit! Mamma brukade ta pappret i sina händer och kyssa det och säga: Åh, mina små fingrar! Var är hon nu..? och vad har jag gjort för henne? Ingenting! – Det finns ingen anledning att sörja nu, sade Zejnep tröstande, utan att märka hur rörd hon var själv. Hon försökte avleda hans tankar och frågade avsiktligt glättigt: – Höll ni på länge med att rita av er hand? Ajtore vaknade upp ur sina minnen och gav henne ett tacksamt leende. – Oh ja, länge! På den tiden hade jag bara en önskan – att bli vuxen, och inget annat! Det var en besatthet. Jag var övertygad om att människan är kärnan i universum, att en vuxen man kan göra allt, att han är som en skapare – en outtömlig skatt av allt gott i världen och fiende till allt som är ont. Och det faktum att vid dygdens sida går skändligheten, ja det skulle visa sig att vi vid den tiden inte observerade. Så på det viset rusar vi framåt, ikapp med åren, och när vi blivit vuxna och ser oss omkring – Ajtore slog ut med armarna – då ser vi: en färglös grå existens, full av intriger och skvaller. Lika surt och beskt som detta rumänska vin. Han såg nyfiket på Zejnep och undrade: – Kokar teet redan? Jag bara pratar och pratar. Har ni inte tröttnat på att lyssna? – Nej, sade Zejnep, som hade lyssnat mycket uppmärksamt, Det är intressant att höra på er. Tro mig, jag har aldrig pratat med någon människa på det här viset förut. Jag menar någon man … Ni måste ha en särskild gåva. Kom, så sätter vi oss i vardagsrummet medan köttet blir färdigt. Sätt er på er gamla plats, så tar jag min. Då så, nu är ni hemma hos er själv igen. Zejnep följde ett par steg efter och frågade: – Ska jag ta med mig det här också? – Vadå? – Det här sura och beska? Ajtore gav ifrån sig ett kort skratt. – Ja, ta med det! Ingenting att göra åt,

Pages: 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19 20 21 22 23 24 25 26 27 28 29 30 31 32 33 34 35 36 37 38 39 40 41 42 43 44 45 46 47 48 49 50 51 52 53 54 55 56 57 58 59 60 61 62