han viftade med handen mot fönstret där staden brusade – här har jag många släktingar och vänner. De var många. För tjugo år sen. Om vi träffades skulle vi kanske omfamna varandra och fälla tårar. Men om jag ska vara ärlig känner jag mig främmande inför dem. Jag vill inte träffa dem eller skriva till dem. Om någon hade talat om för mig att en människa kan bli så främmande för de platser där han föddes och levde lyckligt, så skulle jag ärligt talat inte ha trott det. Men här blir det nödvändigt, så är det … Bekymmerslösheten och munterheten från nyss, då han beskrivit en man som stod som fastfrusen vid sin plats, var så plöts- ligt ersatt av en sorg, en obesvarad längtan, att Zejnep kände sig både fängslad och skrämd. – Det är svårt för er att prata om det. Nej, sade hon försiktigt och hällde upp mera te: Till och med ert ansikte har förändrats. – Det skulle vara möjligt för mig att ingenting säga just nu, men hur länge kan jag hålla själen i band? Och när kommer jag att ha mina vägar förbi här igen? Han log svagt. Ni är inte en främling, ni är ägare till min tidigare lägenhet, och det betyder något. Ni ska veta att jag med avsikt tog vägen från Simferopol till Jakutsk via Almaty. Ajtore satt tyst en stund, så hällde han upp ett glas vin åt sig. – Egentligen är alla Guds barn gäster på denna jord, sade han vagt. Och även i den ställningen väntar man sig något glatt och ovanligt varje dag. Alla väntar, som man brukar säga, både tiggare och kung. Jag har redan nämnt att jag har många bekanta, vänner och släktingar här i stan. Genom åren har vårt förhållande svalnat så mycket att jag nu är enbart rädd att gå längs gatorna här. Och jag är rädd … Rösten darrade plötsligt till, Ajtore tystnade, men behärskade sig och fortsatte: – Jag inbillar mig att om jag tar ytterligare ett steg kommer jag att vandra över min sons ben … – Herregud, vad är det ni säger? utbrast Zejnep och ryggade tillbaka, ögonen var uppspärrade. Ben? Gud förbjude! … – Ja, just ben. Människoben. Jag tror att om jag vandrar genom stadens gator kommer mina fötter att trampa på min pojkes ben. Zejnep var skräckslagen. Oförmögen att resa sig, röra sig ur fläcken. Hon

Pages: 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19 20 21 22 23 24 25 26 27 28 29 30 31 32 33 34 35 36 37 38 39 40 41 42 43 44 45 46 47 48 49 50 51 52 53 54 55 56 57 58 59 60 61 62