hustru gick och svarade. Och Murat hade inte kommit hem ännu, han hade åkt till arbetet på morgonen och ännu inte kommit tillbaka. Sånt hände ju titt som tätt, men man kan ju inte styra en ung mans liv hur långt som helst. Min hustru satte luren till örat och gav plötsligt upp ett hjärtskärande skri … Det var polisen som ringde och vakthavande bad oss komma omedelbart. På polisstationen såg vi pojkens nerblodade jacka. De hade hittat hans anteckningsbok i fickan och vårt telefonnummer. Min hustru fru svimmade och fick föras till sjukhus i ambulans. Vi fick inte veta någonting mera om vår pojke. Det gick fem dagar, det gick tio dagar. Var han död, eller levde han? Och om han var i livet, varför var jackan täckt av blod? Om han var död, var fanns kroppen? Alla arbetskamraterna kallades till förhör, men de visste ingenting. Det var bara en av hans vänner som hade sett honom köpa biljett till långfärdsbussarna vid bussterminalen. När hon frågade vart han skulle svarade han: Till månen. Det var det enda spår som fanns av honom. Vår mellanson, som är gift och bor i en annan stad, letade också efter honom som besatt, men förgäves. Det mest smärtsamma för min del var att se hur min fru och min dotter led av detta. När de tog upp hans nerblodade jacka och brast i gråt visste jag inte vart jag skulle ta vägen … På kvällarna blev vårt hus till en stenbur. Vi gick runt i rummen moltysta eller grät tyst för oss själva … – Åh, Gud! Bevare mig, en sån fasa! Zejnep såg sig skrämd runt i rummet. Och sen då? Hittade ni honom? – Ja. Efter ett år. – Efter ett år? Herregud! Hur gick det till? – De la om en gata och hans kvarlevor hittades under asfalten. Han hade fortfarande sitt id-kort i byxfickan. Och överkroppen saknades … – Vad menar ni? skrek Zejnep skräckslagen. Det räcker! Säg inte mera, jag ber! Vilken grymhet…! Ajtores egen historia hade uppenbarligen smält isen i hans bröst, han satt hopsjunken en lång stund, upprörd och blek. Teet stod och kallnade, och det glada humör som han hade haft med sig in i huset för andra gången var som bortblåst. Zejnep tog en handduk från stolsryggen bredvid sig och torkade ögonen. Hon betraktade Ajtore, hans dödsbleka ansikte visade tecken på liv och kinderna

Pages: 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19 20 21 22 23 24 25 26 27 28 29 30 31 32 33 34 35 36 37 38 39 40 41 42 43 44 45 46 47 48 49 50 51 52 53 54 55 56 57 58 59 60 61 62