i går. Och i slutändan var min kandidatur överspelad. Det var en tid då anonyma brev hade mycket stort inflytande. Även om breven var osignerade visste jag exakt vem som låg bakom dem. Men vad kan man göra? Den som inte åker fast är ingen tjuv. Men så småningom fick alla reda på vem som hade skickat de anonyma breven: det visade sig vara en gammal vän till mig, även han kandidat till posten som minister. För att undvika att hans handstil skulle avslöja honom hade han dikterat breven för en alkoholiserad granne. Men när han fått sin ministerpost blev han arrogant och glömde bort sin medhjälpare. Men grannen sökte upp ministern och ville ha ersättning för sin hjälp, men ministern viftade bort honom: Kom tillbaka i morgon, tills grannen tröttnade. Han söp sig full och sökte upp ministern på hans kontor och anklagade honom inför flera vittnen. Ministern ringde polisen, och grannen fick femton dagars arrest. Efteråt berättade han alltsammans för min son. Och min pojke bestämde sig för att hämnas: han väntade på ministern vid entrén och gav honom stryk. Tvingade honom dessutom att erkänna att det var han som låg bakom de anonyma breven. Men det fanns inga vittnen till detta. Ministern blev rädd och lovade att han skulle ta ansvar för vår familj för resten av sitt liv. Och för att min grabb skulle hålla tyst erbjöd han honom mycket pengar. Han vägrade naturligtvis och sa att detta inte var slutet på historien. Så ligger det till … Ajtore suckade tungt och tystnade. – Jag tvivlar inte på att det var han som dödade min son. Men ingen har sett något och ingen kan vittna. Och överkroppen hit- tades aldrig. – Men arbetarna? De som grävde. Frågade ni dem? – Det är länge sen. Det var svårt att veta vem som hade asfalterat just den delen av gatan det året. Men efter ett långt letande fick vi fram efternamnet på två arbetare, men det visade sig att båda två var döda. Och så försvann den enda tråden. Vi kunde inte stanna kvar här i stan. Vi hade inget annat val än att ge oss av vart som helst. En av mina närmaste vänner, en jakut, var chef för ett stort företag i Jakutsk, jag berättade alltsammans för honom, och han stödde mig. Det var så vi hamnade i världens utkant. – Hustru, barn, alla tillsammans? –

Pages: 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19 20 21 22 23 24 25 26 27 28 29 30 31 32 33 34 35 36 37 38 39 40 41 42 43 44 45 46 47 48 49 50 51 52 53 54 55 56 57 58 59 60 61 62