hade hunnit berätta fär- digt om glass och flygmaskiner och allting annat. När Zejnep hade befriat sig från sin dotters armar vände hon sig mot väggen och föll i gråt – tyst-tyst för att inte väcka någon. Och nästa dag skulle hon ur sängen innan det ljusnat, ruska liv i barnen igen, ge dem te och leverera dem till sina förstående vänner. Och en gång – varför hade hon lagt en sådan struntsak på minnet? – hade den äldste, elvaårige Bektur, som så småningom blev osams med sina bröder och systrar och hamnade ända borta i Sachalin som fartygskapten, en gång hade han haft ett allvarligt samtal med sin mamma: Det går inte att köpa något för femton kopek, ge mig trettio! Så kan jag köpa två piroger och en flaska lemonad, annars får jag gå hungrig ända tills jag kommer hem. Zejnep hade tittat noga på den stolte Bektur och gett honom femton kopek extra som hon hade sparat till sin egen lunch. Pojken hade hävt upp ett lyckligt skratt, hon mindes det så väl, och gett henne en smällkyss på kinden. Han hade åtminstone haft tur i livet, en bra inkomst, och måtte alla få en lägenhet lika lätt med Guds hjälp. Hennes näst äldste, Nartai, var en olycksfågel, en som livet igenom snubblar på jämna marken, går vilse bland tre tallar och därför hyser agg mot allt och alla … Och trots allt – så tillgiven han var, han kunde inte somna förrän hans mamma kysst honom godnatt. Ja, på den tiden var det mamma från morgon till kväll. Blev de rädda ropade de på mamma, om de var glada så var det återigen: Mamma! Utan mamma kunde ingen ta ett steg i sina små liv. Men nu … Nu behöver de varken några råd, eller hennes varma händer, eller femton kopek. Efter pensioneringen hade Zejnep haft så mycket att tänka igenom och omvärdera, så många minnen att bearbeta att allting gick runt i huvudet för henne. Hon funderade över sitt förflutna liv, på sig själv, på sina barn. Och oavsett från vilket håll Zejnep närmade sig det förflutna och nuet, återfann hon inte barnens varma tillgivenhet från förr. Och det verkade som om barnen från och med nu var borta och aldrig skulle komma tillbaka till hennes skyddande vingars skugga. De skulle aldrig återvända till föräldrahemmet, samlas omkring henne och ropa Mamma! från alla håll. Så

Pages: 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19 20 21 22 23 24 25 26 27 28 29 30 31 32 33 34 35 36 37 38 39 40 41 42 43 44 45 46 47 48 49 50 51 52 53 54 55 56 57 58 59 60 61 62