Min fru dog förra året. När hennes sons ben upptäcktes mis- te hon förståndet. Hon började prata med sig själv, gick ibland ut på gatan och letade efter resterna av sin son. Jag började försumma mitt arbete, all min lediga tid tillbringade jag med henne, och såg till att hon inte hittade på någonting. Till sist gav hon sig ut i en fruktansvärd snöstorm för att leta efter sin son, och kom aldrig tillbaka. De kunde inte ens begrava henne – de hittade henne inte … I Jakutsk upprepade hon hela tiden samma ord: ”Här kommer jag aldrig att hitta ett stycke av mitt hemland som räcker till en grav.” Jag kan åtminstone andas kylan av detta främmande land. Ingen tog notis om hennes ord. Så slutade det … Ajtore hade avslutat sin berättelse och lutade sig tillbaka i soffan. Zejnep tog händerna från ansiktet och sträckte sig fram för att hälla upp te med en van handrörelse och märkte inte hur hen- nes tårar droppade ned på bordduken. – Vilket vidrigt liv vi lever, sade hon tyst. Jobbar och sliter, vänder ut och in på oss själva som om vi skulle leva för evigt, bits och slåss, skrattar och gråter, fångade mellan eld och vatten, och varje ögonblick tänker vi: Ett steg, ett enda steg till så står jag på tröskeln till paradiset. Och sen … försvinner vi spårlöst. Om något tiotal år kommer de som sett oss och känt oss också att försvinna. Och sen är allt förbi! Som om vi aldrig funnits till. Även gravarna kommer att jämnas med marken en gång. Vem behöver dem? Vad kom du till denna världen för, varför lämnade du den, vad lyckades du fullborda? … Zejnep skrämdes av sina egna tankar, begravde ansiktet i handduken och grät bittert, otröstligt. Vad såg hon? Handlade det om det förflutnas hårda villkor och den hopplösa barndomen, eller den innehållslösa och överflödiga existens som låg framför henne, eller kanske föreställde hon sig det bittra människoöde som slutat i en namnlös grav i den eviga tjälen? Ajtore kunde inte avgöra det med bestämdhet. Hittills hade han tydligt förstått en enda sak – denna märkliga kvinna som satt mitt emot honom ägde ett för- bluffande oförstört sinne. Herregud, hon hade tagit hans sorg till sitt hjärta och grät över den. Ajtore förundrades återigen över enkelheten, ömheten och det outrannsakliga mysterium som utgjorde en kvinnas själ, och varken

Pages: 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19 20 21 22 23 24 25 26 27 28 29 30 31 32 33 34 35 36 37 38 39 40 41 42 43 44 45 46 47 48 49 50 51 52 53 54 55 56 57 58 59 60 61 62