denna dag, som – vare sig de skulle betrakta den som lyckad eller misslyckad – skulle bli ihågkommen under återstoden av deras liv, eftersom ödet, som dittills hade sneglat på dem med ovilja, nu öppet log mot dem i detta hem … Medan han tyst bearbetade allt detta i sina tankar med glaset i sin hand, ringde dörrklockan i samma ögonblick en kort signal. Än en gång stelnade de till och såg förvirrade på varandra. – Äntligen, sade Zejnep, och ställde hastigt ifrån sig glaset på bordet. Jag trodde att Gud hade glömt mig. Hon skrattade en smula ansträngt, onaturligt. Ajtore uppfattade att rösten var irriterad. Dörrklockan ringde igen, krävande och högt. – Vad ska jag göra? frågade Ajtore. – Sitt kvar! befallde Zejnep och sprang ut i korridoren. Vem där? – Jaag … – Jertay, är det du? – Ja, det är jag … – Herregud, han kan knappt tala! Zejnep hade knappt hunnit öppna dörren ordentligt innan Jertay snubblade in i lägenheten. Genomvåt från huvud till fot, trasiga armbågar och knän … Korridoren fylldes omedelbart av en stank av gammal fylla. Zejnep höll sin son under armarna och började dra av honom ytterrocken. – Hur ser du ut? Jag fick höra att du sov, var har du varit nå- gonstans?! Hur har du blivit så full? – Aigul … var är hon? Är hon här? – Hur ska jag kunna veta var din fru är? – Jo, hon är här! Hon rymde från mig! Du säger ingenting med avsikt! – Ta dig samman! Varför skulle jag gömma din fru? Vad bråkade ni om? – Asså… – Vad var det ni blev osams om den här gången? – Jag ska visa henne!… Tiggare! Hon säger att jag är en tiggare…! Det räcker inte att döda henne! Hon har stuckit, det aset! Om jag bara hittar henne ska jag slå ihjäl henne! Hennes mamma sa att hon hade åkt hit … – Lugna dig. Allting händer i de bästa familjer, sade Zejnep och lät stött. Ta av dig! Som han gick och stod, i regnrock och stövlar, lunkade Jertay efter sin mamma. Han fick syn på det dukade bordet i vardagsrummet och en vithårig man som satt där ensam. Han stannade upp och stod stel som en mumie. Han gnuggade sig i ögonen för att försäkra sig om att han inte inbillade sig. – Oj, mumlade Jertay berusat. Jag trodde

Pages: 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19 20 21 22 23 24 25 26 27 28 29 30 31 32 33 34 35 36 37 38 39 40 41 42 43 44 45 46 47 48 49 50 51 52 53 54 55 56 57 58 59 60 61 62