ingen visste vad han levde av. Han bar ingenting annat än en gammal uniformskappa över sin nakna kropp. Barachat levde av att valla vår boskap. Ibland kunde han luta sig mot sin herdestav och säga som så: ”Det finns bara arton tusen levande varelser i detta jordiska universum. Och för att skapa varje varelse olik alla de övriga måste Allah den högste varje gång befinna sig i en särskild sinnesstämning, en ström av godhet, själens storsinthet. Och till din stora ära, du skapare, ska sägas att du inte gick mig förbi med din uppmärksamhet när du skapade dessa arton tusen varelser. Det kunde varit din vilja att göra mig till en hund, en gris, en insekt, en mask, en myra, men tackad vare du som gjorde mig till människa och gav mig herdens stav och anförtrodde mig att valla byns boskap!” Jag hörde honom säga detta mer än en gång … Kanske låg det en djupare mening i dessa ord som var uppenbar för en intelligent person? När allt kommer omkring strävar människan efter att äga mer, äta fetare, hon har slutat märka det som är intill henne, alla riktar blicken långt bort och ser inte det som är nära … Hennes ord verkade på något sätt oroande på Ajtore, han gick fram till Zejnep och såg henne för första gången rakt in i ögonen. – Ni är en mycket klok kvinna, sade han tyst. Det finns bara en sak jag beklagar … – Och vad är det? – Att det finns allt färre kvinnor som ni. Om trettio eller fyrtio år kommer andra att ha tagit er plats. De kommer att vara helt annorlunda än ni i tänkesätt och livsförståelse, deras enda kunskapskälla kommer att bestå av tidningar, böcker och i synnerhet tv. Har ni märkt att mormödrarna som berättade sagor för sina barnbarn redan har försvunnit..? – Vart femtionde år förnyas folket, vart hundrade år landet. Ajtore rörde försiktigt vid Zejneps axel, gick hastigt fram till bordet och slog upp vin i glasen och räckte henne det ena. – Vi är långt över femtio, och våra platser har redan övertagits av de unga, och om ytterligare femtio år kommer de att ersättas av våra barnbarn. Och vi … Oss väntar först vårt eget slut, och därpå glömskan. Vi kommer aldrig att ses igen. Vi går upp i denna himmel, blir till tidens damm … Och nu … när

Pages: 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19 20 21 22 23 24 25 26 27 28 29 30 31 32 33 34 35 36 37 38 39 40 41 42 43 44 45 46 47 48 49 50 51 52 53 54 55 56 57 58 59 60 61 62