hustrun sätta sig på tvären: Vi kommer att skaffa barn, och ni har redan fått alla ni ska ha, så jag tycker att vi borde ha tvårumslägenheten. Zejnep var benhård: Visserligen ska jag inte ha fler barn, men mina barnbarn kommer plötsligt resande och ska ha en plats att bo. Jag kommer inte att sitta ensam resten av mitt liv. Och ni har en tunga som en orm! Jertay kunde inte komma överens med henne, och ett år efter lägenhetsdelningen separerade de. Zejnep blev inte det minsta upprörd av detta, utan ganska glad, och mor och son kunde åter umgås. Och förra året gifte Jertay om sig, men denna gången var det ett lyckligt äktenskap. Men snart lämnade de unga henne. För svärdottern var det för lång väg till Institutet (hon var fortfarande student), och för Jertay var det för långt till jobbet. Och så flyttade de till stadens centrum, till svärföräldrarnas hus. Men Zejnep hade fostrat alla sina barn och gjort folk av dem just här, i denna stadsdel, och hade gått till sitt arbete varenda dag utan att klaga på avståndet. Ja, nuförtiden sätter unga människor större värde på sig själva än vad vi dumskallar gjorde i vår ungdom! sade hon till sig själv. Och nu vandrar Zejnep runt i lägenheten och sneglar ömsom på dörren, ömsom på den svarta telefonen: Var ska det ringa? Ska Jertay och svärdottern komma genom dörren eller kommer telefonen att ringa? Men telefonen var tyst, och lika tyst var det utanför dörren. Regnet verkade tillta. Skulle det kanske bli snö? Vindbyarna piskade regnet, eller om det nu var snö, mot fönsterbrädet … Otålig av att vänta gick Zejnep ut i köket och satte sig för att dricka te. Hon värmde tekannan långsamt, fyllde den långsamt, tittade ned in i den tomma mjölkflaskan och flyttade undan den till mitten av bordet … Precis när hon höjde skålen till sina läppar ringde dörrklockan en öronbedövande signal. Hon hade väntat på detta hela dagen, men hon blev så skrämd att hon nästan tappade skålen. Hjärtat dunkade i bröstet, och Zejnep reste sig hastigt och gick mot dörren och upprepade tyst för sig själv: Det är de! Mina kära! De och ingen annan! När hon lämnade köket ringde klockan en andra gång. – Ett ögonblick, ett ögonblick! ropade Zejnep och skyndade mot dörren. Här har jag gått och väntat hela dagen, och plötsligt måste man springa
Pages: 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19 20 21 22 23 24 25 26 27 28 29 30 31 32 33 34 35 36 37 38 39 40 41 42 43 44 45 46 47 48 49 50 51 52 53 54 55 56 57 58 59 60 61 62